Kyla värker i kant mot kant
när kulturlager smulas ner
och ödemark bubblar över
i reva där stad vill och vill.

Detta är ett sagoland.
Det fanns för längesen
eller syns knappt
eller finns egentligen inte.

Sakta blommar inflammationer,
imaginära obevekligheter
och den rena perfektionen
hos metallografisk vildmark.

Det lutar alltid.
Vi vandrar vilsna över fruset grus,
famlande efter rätt sorts sinne,
märkta av korrosion.