En dag skaldades en värld;
det var den dag då mörka vätskor
kröp fram ur mark, väggar och träd,
den dag då stjärnögon vaknade, nyfödda,
för att tindra av stegrad förväntan.

De vaksamt upplysta ifrågasatte tecknen,
men vätskorna sipprade ihärdigt.
Tydligen kunde detta bli ‘något’
trots allas bortvända blickar.
Stjärnögon blixtrade hänfört:

”Solen, stjärnorna, himlen.
Där måste det vara;
så måste det vara!
O alla skimrande bloss!
O alla gnistrande skott!”

Vätskorna trängde mörkt och trögt
genom ben och kött under hud
bakom månbelyst oseende
som bländats av glittrande oändlighet
och det tomma svarta.

Och oseende slutade märka,
och fuktiga, mörka, invärtes klor
fräste inälvor och funktioner,
och i den blinda strålglansen
gick inre liv förlorade.

’Något’ krängde och sökte,
fann av en slump,
lämnade åt öden,
styrde nyckfullt, omedvetet.
Oberörd, osedd, otydd.