“I den gråaste delen av stan” sa de. Jag suckade, stirrade på kartan och försökte jämföra med det landskap jag såg framför mig. Det som var grått på kartan hade inget med verkligheten att göra. På kartan betydde grått ‘industriområde’, men på den här platsen betydde det uppenbarligen en formlös substans utan karteringsbara egenskaper. Men var det den ‘gråaste’ delen av stan? Kanske. Kanske inte. Det fanns trots allt lite färgfläckar här och var.

Några gestalter rörde sig långsamt och lite ryckigt en bit bort. Kanske kunde jag försöka med dem? Någonstans måste jag ju börja. Men när jag närmade mig dem insåg jag hur fruktlöst det var. Vilsna människospillror drog planlöst omkring i ödemarken och plockade lite slumpmässigt bland föremål som lämnats åt sitt öde. De irrade slött med blicken och verkade helt sakna förmåga att kommunicera. De undvek både mig och varandra. Det tycktes mest vara män, men det var ibland svårt att avgöra. Och rätt ointressant. Den grådränkta tillvaron hade gett dem total jämställdhet.

Lite längre in mot centrum mörknade omgivningarna en smula och strukturerna blev tydligare. Några av husen var beboeliga, men tomma. Jag provade att gå in i ett av dem, men det fanns bokstavligen ingen luft därinne. Efter ett enda steg innanför tröskeln tog den slut. Hur länge det hade stått så var omöjligt att säga, men helt klart för länge. Även utan Valsaugas blick såg jag att här inte fanns något användbart. Jag har min egen blick, och de vilsna, kvävda dokument jag hann se innan jag backade ut för få luft hade förfallit sedan länge.

Stan var stor och jag insåg att jag riskerade att fastna i utkanten. Inte så bra, men det blir så ibland när ärendet är tråkigt och otydligt. Det fanns dock ytterligare några ledtrådar, upptäckte jag när min blick brukade lite mer allvar. På trottoarernas stenplattor syntes smala gråaktiga streck. De var några decimeter långa och påminde om blyertsstreck, fast de inte gick att sudda ut. De spretade lite hit och dit, men följde i stort sett trottoarens riktning.

När jag böjde mig framåt för att studera dem närmare, hördes ett egendomligt gurglande läte snett bakom mig. Jag vände mig om och såg en tunnhårig, kortväxt och ganska rund man med onaturligt rosiga kinder, uppspärrade ögon och en ovanligt bred mun, som just nu stod lite på glänt. Han bar en ganska sliten och aningen för liten kostym. Det gurglande lätet var tydligen ett slags skratt, uppenbarligen riktat mot mig. Jag sa inget, men fixerade honom avvaktande med blicken. Efter en liten stunds tvekan tog han ett steg fram och sedan tillbaka igen, vilket han upprepade ytterligare en gång, som om han inledde ett slags dans. Han stannade upp och skrattade sitt gurglande skratt igen och sa sedan:

– Jo, se frun … eller herrn … eller, ja … man vet ju inte …

Jag fortsatte att betrakta honom med ganska kylig, nollställd blick. Han fortsatte:

– Strecken … där på stenplattorna. Jodå, jag vet. Jag har varit revisor och nästan bödel åt … dem. Alltså inte dem direkt, men … det finns ju andra också. De vet inte mycket om bokföring, men klottra kan de! Ja, alltså inte klottra så … men de leder ju ingenstans. Eller jo, det gör de ju på sätt och vis. Om man orkar följa dem, och som revisor måste man ju gå hela vägen.

Och så skrattade han.

– Hela vägen! frustade han mellan korta utbrott av gurglande fnitter.

Jag hade svårt att få något sammanhang i hans virriga ordflöde, men något i hans uppsyn tycktes ändå innehålla spår av något rationellt, och kanske visste han något jag kunde ha nytta av. Jag frågade:

”Vart leder de då, om du har gått hela vägen?”

Han stelnade till under några sekunder med halvöppen, lätt leende mun. 

– Hahaha! exploderade han plötsligt. Om han … hon … visste det så skulle det skrattas! Jodå, men låter det inte nästan för bra för att vara … på det viset? Eller? Jag menar ibland gör vi det så himla svårt för oss. Och andra. Och samlar bevis och håller på som om vi skulle störta världen åt någon … annan än … Jodå, jag vet. När jag var revisor fick jag minsann se på annat. Hela tiden. Jo hallå, så mycket annat man fick se och höra. Inte direkt förstås, men man lärde sig att följa streck och bultar och … små flygelhorn och annat i långa rader och djupa kolumner. Men jag fick sluta med det där. Jag jobbade som en liten grönsak för att komma ikapp strecken, men det gick nästan inte. De slutade liksom inte. Inte helt. De smög sig tillbaka som om de var giftiga och kom aldrig till något bokslut.

Jag ryckte till.

”Vadå för bokslut?” undrade jag.

– Hahaha! Det stora bokslutet! Men inte ska vi stå här och tampas med ord och vrängerier. Se till att ge sig iväg nu, man vet aldrig när luften tar slut där borta.

”Är det långt?”

– Det kan vara oändligt långt. Eller så är det något med … gränsvärden och … limning …? Så det slutar ändå på något sätt. Det var just den biten som jag aldrig … vilken gräns det var alltså. Och när slutet kom. Bokslutet.

Plötsligt vände han sig om och skyndade iväg, nästan springande. Snart var han borta. Men kanske hade han ändå gett mig något. Det verkade åtminstone som att strecken i trottoaren kunde vara ett slags ledtråd. Men skulle jag följa dem åt det ena eller andra hållet? Jag stannade upp för att koncentrera mig och för att se om jag kunde få upp vittringen. 

Efter en stund kom det. Tillståndet av total koncentration och den där självsäkra kraften från att veta hur något fungerar. Och jag kunde plötsligt också känna på doften – en svag doft av timjan spetsad med en aning lacknafta – att just den riktningen uppfyllde villkoren. Det blev också tydligt att strecken tätnade bortåt och blev allt gråare och mera diffusa. Jag förstod också varför den virrige revisorn inte kunde nå fram till bokslutet, för detta särskilda bokslut var inte avsett för revision. Vad behövde vi det till egentligen? Inte min sak, men det kunde hjälpa till att ge ledtrådar.

Det räckte dock med doften, som blev allt mer metallisk och sötaktig. Och kraftigare. Efterhand blev den så tjock och vibrerande att den liksom övergick till ljud, som en melodi spelad på en oboe d’amore, ackompanjerad av krasande benpipor och någon puttrande substans, troligen kokande vispgrädde.

Oavsett vilka sinnen som var inblandade, insåg jag att de förvred mitt inre för att den korroderande miljön skulle bli uthärdlig. Strecken på trottoaren gick inte längre att urskilja från bakgrundsfärgen som tätnade alltmer till ett trögt och ganska tungsint töcken i kombination med den tjocknande luften. Det var grått, kanske det gråaste jag sett. Jag började ta danssteg för att virvla runt och härda ut och tänkte på den virrige revisorn. Inte konstigt att han hade gett upp.

Nå, jag är inte revisor och när jag till slut, hukande under ett obehärskat skrän som av kontrabasklarinetter, betongvispar och härdsmältor, lyckades plåga mig fram till ett hus som det faktiskt gick att andas i, visste jag att jag kommit rätt. Huset var grått och syntes nästan inte mot den mörkgrå och vilt pulserande bakgrunden. Det fanns ingen dörr, eller jag kunde inte urskilja någon i alla fall, men jag kunde pressa mig in genom väggen. Väl där inne kunde jag lyckligtvis fortsätta andas, och trots det nästan plågsamma dunklet fann jag det direkt.

Ett enda papper. Sista sidan i ett bokslut som ingen ville veta av, men som jag behövde för att avsluta ärendet. Vem som hade tappat det vet jag inte. Jag kan gissa, men det har egentligen ingen betydelse. Jag tog fram den grå pärmen ur portföljen och satte in det ensamma bladet allra sist. Pärmen skiftade färg och blev svagt gul. Jag la ner den i portföljen igen och lämnade byggnaden, belåtet leende. Bakgrunden pulserade inte längre och till och med solen skymtade fram som en stor, gul punkt.