Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Drapskuld är en av gestalterna i prosaberättelsen Visitationen


Drapskuld och det obevekligas konst

Det var tydligt att han äntligen hade uppnått det förväntade tillståndet av fullständig klarhet. All hans nervositet tycktes vara borta och det svaga leendet verkade avslappnat och lite frånvarande. Nu behövdes inte längre några bojor eller vakter, eftersom tanken på att komma undan inte längre var aktuell. Att fly var inte bara svårt eller rentav omöjligt, utan faktiskt helt meningslöst, eftersom resultatet ändå blev detsamma. Han stannade kvar just för att det gjorde detsamma, som de flesta i hans situation. Det hade tagit längre tid än vanligt, men det är alltid individuellt. Personlighet, umgänge, brottets karaktär med mera påverkar så klart. Närmare sju år hade det dröjt i det här fallet. Nu återstod bara det sista samtalet. Innan jag gick in iakttog jag honom en stund från ett angränsande rum utan att han visste om det. Inte för att han brydde sig, men det är alltid bäst så. Han såg ut ungefär som vanligt. Eller kanske ändå inte riktigt, för det vänstra ögonlocket såg ut att rycka lite. Jag undrade lite över det en smula, men jag lät det vara så länge.

Vårt förra samtal hade varit mycket långt och detaljerat, för det handlade om att klara upp det som hade blivit över från de tidigare samtalen. Vi fyllde i luckorna, så att säga. Och det lyckades vi till slut med, åtminstone enligt vad jag kunde få ut av underlaget till den utredning som domen baserades på. Att genomföra utredningarna är inte min sak, men jag läste rapporten noga och följde instruktionerna och vartenda sidospår minutiöst noga så långt de förde och vi hade till slut lyckats enas även om de till synes allra obetydligaste omständigheterna. Rapporten hade egentligen ingen betydelse för mig, för jag visste exakt vad som hade skett. Den var till för honom, för att han skulle se sin skuld i detalj och erkänna de brott han hade begått. Det allra sista erkännandet vid det förra mötet gällde ett antal stora kopparplåtar som han låtit ta ner från en byggnad som inte var hans (även om han vid det tillfället hade hävdat motsatsen) i stadens utkant. Detta hade dels lett till att priset på fastigheten drastiskt hade sjunkit, dels att en grönsvart vätska hade läckt ur hålen efter plåtarna och efter ett tag förkortat livet på tre av kvarterets hundar och färgat ögonvitorna hos en femårig pojke permanent grågröna. I och med detta hade vi alltså nått den punkt som jag redan för sju år sedan visste skulle komma, även om jag förstås inte då visste exakt när. Det kan man aldrig veta.

När jag öppnade dörren var jag lugn och samlad. Ofta blir jag upprörd av förbrytelser när de uppdagas och jag kan bli otålig och grinig under utredningsfasen, men när detta väl är klart är jag kall och målmedveten tills fallet är helt avslutat. Han såg upp mot mig och nickade lätt. Det svaga leendet var som en bekräftelse.

– Är det dags nu? undrade han, men verkade märkligt nog plötsligt ha blivit lite frånvarande, spänd och inte lika färdig som vid vårt förra möte. Blicken irrade lite och det ryckte till i vänsterögat.

”Strax,” svarade jag och satte mig ner mitt emot honom. Jag tog inte blicken ifrån honom. “Vi ska bara ha det här sista samtalet och förvissa oss om att allting är helt klart. Inget kvardröjande tvivel.”

“Inget alls,” la jag till, för att ge honom ett slags öppning. Det borde inte finnas något mer, men om. Han tvekade, åtminstone med kroppsspråket.

– Jo, för det var en sak, sa han till slut och vek undan med blicken. Han la till: – Jag tänkte på en sak.

Jag stirrade på honom och väntade på en fortsättning. Det kom dock ingen. Jag väntade. Han stirrade tyst åt sidan. Till sist sa jag:

“Vi pratade ju om kopparplåtarna senast och det trodde jag var det sista frågetecknet. I underlaget finns inget mer i alla fall.”

Han skakade långsamt på huvudet. Jag fortsatte:

“Vi ägnade först nästan två och ett halvt år med att gå igenom alla detaljerna kring de bottenlösa innergårdarna som ständigt skördade nya offer för att du vägrade gå med på att sätta upp stängsel, och sedan förhalade alla åtgärder så länge rättsprocessen pågick. Till slut kunde vi identifiera alla offer och du kunde minnas dem allihop, även om det tog tid. Varenda en …”

– Ja ja, jag vet, sa han.

“Och alla otämjda hagelsvärmar som cirkulerade i ditt bostadsområde när du var bortrest och som orsakade mycket stort lidande och nitton dödsfall (även om två av dem inte var helt klara). Din resa gällde för övrigt ett storskaligt experiment med att reglera luftens kemiska sammansättning för att bekämpa irriterande insekter i ett område där du brukade fira semester. Sjuttiosex personer dog.”

Jag hade eldat upp mig en smula vid minnet av avslöjandena och våra tidigare samtal. Han nickade och höjde ena handen lite avvärjande.

“Så vad är problemet?” undrade jag.

– Jo, jag kom ju på … det var ju hon som fick mig att göra så.

“Din fru? Fast vi har ju pratat med henne också. Hon var överhuvud taget inte inblandad i ditt yrkesliv. I själva verket tycks hon knappt ha förstått något av det.”

– Nej, nej, jag menade min … alltså jag hade en historia …

“En historia? Du menar ditt vänsterprassel?”

– Jaa … kände ni till det alltså?

”Givetvis. Det står i rapporten, det måste du ha sett.”

Han tystnade och förblev tyst ett tag. Jag avvaktade. Hans ansikte gick igenom en mängd faser på kort tid, subtilt men ändå tydligt. Det var dock inte tydligt varför, men det bekymrade mig inte. Så småningom kommer det alltid fram. När han väl fortsatte kändes det inte som att han hade tänkt färdigt, utan mer som att han tyckte det hade gått för lång tid.

– Det var hennes idé, sa han tyst. Hon … manipulerade mig och…

“Ja?”

– Ja, hon … det var hon som sa att vi skulle ta kopparplåtarna. Till exempel, alltså. Det var många andra saker …

“Vilka då? Det är ingen brådska för min del.”

Han flackade febrilt med blicken.

– Jo, och den där grejen med hyresgästerna som kom ihop sig … alltså han som bröt sig in till grannarna …

“… med det lilla döda barnet, ja?”

– Ja … just det. Han var ju inte riktigt klok. Det kan ju inte vara mitt fel?

“Nej, men det har vi ju redan varit igenom. Mannen var ju påverkad av den bruna substansen som trängde igenom väggarna till hans lägenhet. Det läckte från behållaren på taket. Det var du som hade ställt den där och du som hade slagit ett hål i botten.”

– Ja, fast … fast det var hon som … eggade mig till det. Lurade mig.

Det här var inget nytt. Det händer ibland. När den fulla tyngden av ansvar drabbar dem, kan det ibland bli lite för mycket. De behöver en ventil – något att skylla på. Då gäller det att inte backa och man kan behöva ge dem någon dag extra. Kanske.

“Ja, fast det är ändå några saker som bekymrar mig med detta,” sa jag.

Det hade tänts en glimt av hopp i hans ögon. Men det berodde nog mest på att han lyssnade på mitt tonfall snarare än mina ord.

“Kopparplåtarna. Vi vet ju vilket datum du lät avlägsna dem, eller hur?”

– Ja, … jo, visst.

“Och vi vet när du träffade din nya kollega som du sedan hade ett långvarigt förhållande med?”

– Ja, fast …

“Plåtarna var ju redan borta när ni träffades.”

– Njae, … stämmer det verkligen?

“Ja, det gör det. Vi kan gå igenom det igen om du vill. Ingen brådska som sagt. Och det var du själv som sa att om man bara slog ett litet hål i behållaren så skulle ingen märka att vätskan rann ut. Den mycket, mycket giftiga bruna vätskan som läckte rakt ner i takvåningen.”

– Men det var ju hon som …

“… hade varit bortrest i nästan en månad och kom hem några dagar senare. Efter att vätskan redan hade trängt ner i huset.”

– Vi mejlade. Och pratade i telefon.

“Vilket vi har full koll på. Alla samtal finns inspelade och alla mejl är bevarade. Där nämns inget om detta.”

Han pausade en liten stund och kämpade för att inte flacka med blicken.

– Vi … hade ett kodspråk. Som bara vi kunde förstå. Som vi själva hade hittat på.

“Det var ju väldigt korta meddelanden …”

– Ja, men det var väldigt komprimerat!

“Så om jag citerar t.ex. det här meddelandet från henne, så borde du med andra ord kunna förklara det? Så här står det: ‘Ensam ikväll? Jag längtar efter din kropp …’ ”

– Tack, det räcker. Men jag minns inte vad det betyder.

“Men hur gjorde ni för att skapa en sådan kod, då?”

– Jag … minns inte det heller. Det var komplicerat.

Han tittade bort. Han hade redan börjat resignera. Jag lutade mig framåt och vred varsamt tillbaka hans huvud så att han såg mig rakt i ögonen. Det hade börjat. Längst bak i ögongloberna såg jag hur näthinnan började lösas upp. Jag noterade också att huden runt mungiporna och näsvingarna hade börjat gråna.

Han pratade inte mer. Jag tror knappt han kunde det längre. Han fortsatte dock att se på mig med en blick som långsamt tömdes på innehåll. Huden sprack lite i örsnibbarna och några droppar av en klar vätska landade på axlarna. En liten ryckning i höften avslöjade att han snart inte skulle kunna sitta upprätt längre.

Då reste jag mig, gick runt bordet och ställde mig bakom honom. Jag tog tag i hans huvud med ett fast grepp – han var redan mycket ostadig – och kände med tummarna efter de där två punkterna i nacken.

“Nu är det dags”, sa jag. Han reagerade inte.

Jag tryckte med tummarna på de båda punkterna och höll greppet så i kanske tio sekunder. När jag släppte taget föll han omedelbart ihop och gled av stolen ner på golvet. Det var inte mycket kvar av honom och efter några minuter låg det bara lite kläder på golvet.

Då så, tänkte jag. Jag lämnade rummet, samtidigt som jag kände hur ilskan återvände som en svallvåg efter sju år.




Prosa av Mats Gyllin
Läst 76 gånger
Publicerad 2022-10-19 14:35



Bookmark and Share

  > Nästa text
< Föregående

Mats Gyllin
Mats Gyllin