Jag skriver alltid listor med nyttig torsk i ugn som om det skulle hjälpa mot världens orättvisor. Jag tror jag lurar mig själv och hela världen att jag kommit över dig med groddsallad och soltorkade tomater på silverfat. Bjuder in alla på fika med sockerkringlor så att jag måste dammsuga bordsduken från frasiga sockersmulor. Precis som att det skulle städa bort dig från hörnen. Som om du vore en dammtuss man kunde blåsa bort med vinden. Solen som lyser snett och skapar prismor av dig i oändlighet. Som att jag inte skulle veta. Att du satt bredvid på den tomma stolen. Blåste såpbubblor av lycka så att rummet exploderade av överglada leenden.
Att jag gömde mig i sockrets serenad och låtsades att inte höra dina sällsamma melodier. Som att jag inte kunde gömma mig när du kom smygande med dina guldtroféer av leenden som du tror ska blidka mitt försvar av spindelväv som skakar av frenesi fast jag inte vill låtsas om det. Jag stannar så i min kokong av intenhet av rädsla för att förlora greppet om min nyttighetsfasad. Dövar allt med citrusfrukter på fat. Limen är så trendig att den kör över alla rulltårtor som en front av sanning. Att jag aldrig kommer vinna.Att skuggan av dig inte går att sudda ut- att du finns som en skärva i varje bittermandel och alltid kommer ligga osynlig i min hand. Att du alltid kommer finnas där som mystisk dimma i mitt försvar mot det omöjliga.