Försöker fatta!
Greppar i vakuum.
Försöker fatta grepp i tomrum.
Famlar i mörker.
Min ficklampa stavas Tro.
Glappar, med risiga batterier.
Men den är allt ljus jag har.
Dränks nästan i skuggan av allt jag inte vet.
Min ovisshet eggar mig, hånar mig.
Undflyr mitt grepp.
Piskar mig, gäckar mig, klär sig
i pajaskostymer som
Död, Sanning och Gud.
Men om jag vänder på det hela.
Leker med negativbilden.
Då stavas ovisshet ljus.
Och strålar mot mig runt omkring.
Då blir ficklampan överflödig och
gör sig bäst avstängd.
Då låter jag kunskapen komma till mig.
Då låter jag mig fyllas av den den oändliga
komplexiteten.

insikt - utsikt
inre - yttre
centrum - periferi

Så andas vårt medvetande.
Sanningen ligger närmast bejakandet av motpolerna samtidigt.
Det finns ingen pulsering i en oändlig tid.
Allt är och inte. Aldrig och oändligt.
Lycka blir banal när den slås ut av stora sanningar.
(Stora sanningar blir banala i ord)*
Finns ingen plats för individuell lycka i det verkligt gudomliga.
Vemod över alltets absoluta skönhet.
Jaget förmår inte hävda sig med emotioner. Mening. Mening. Mening. Ensam subjektivitet för alltid? Luckra upp min subjektivitet. Är det dödslängtan. Vilse. Vilse är ändå en position. Ett existensbekräftande. Andas ännu. Pulserar linjärt. Linjär tid, livets förutsättning. Pulsens.
Andas nu.

Hhhhhhhhh . hhhhhhhH

*Poetens retrospektiva anm.