Kom ord om ni komma vill jag kan bara sitta still fast jag egentligen vill ut ut ut ur den här självförvållade dvalan jag har ingen talan i förhållande till det förhållande som jag är fast i vill bryta ny mark vill sluta med nark som flykt hela tiden för jag kommer ändå inte ifrån grundsituationen som råder här jag tuggar tuggar tuggar inte bort min sura min jag tuggar bara sönder mina käkar tänder Kräks och vänder mig från ena sidan av en fosterställning till en annan jag vill vara annan annorlunda inte blunda för den skit jag inte kan förneka jag vill leka lätt men har för lätt att ta för hårt på saker och ting och det finns ingenting annat riktigt som jag tror på just nu än att du ska kunna trösta mig som förut du kan ta mig ut ur mig själv men jag måste välja varför kan jag inte välja varför väntar jag på force mejeur hela tiden tidens tand sägs läka alla sår men sår salt i såren åren går och jag jag mår som förra våren spår du mig förändring snart inte så troligt va det här verkar rätt konstant den här skiten är beyond deja vu den här skiten är nästan ny i sin absoluta upprepning jag upprepar upprepar repar sönder det sista av det där jag sedan länge valt att döda jag kan inte såra jaget mer för jag har slutat blöda jag står still men tiden fortsätter flöda tiden rusar fort i vakuum ett år två år snart tre år limbo läcker livskraft oupphörligen att inte veta ut och in men ändå vilja fly ut som när man dränks och tror man simmar uppåt men i själva verket simmar djupare och djupare och syret kommer inte mer syret kommer inte mer och jag kvävs och kräks om vartannat och jag spyr för jag blir yr av allt det här som måste ut