Hon satt vid sidan av alltet. Såg svalor flyga sönder våren och löven skifta färg för fägring i universum. Vad visste hon om världskrig och svält där i sin rosendröm?
Han var alltid med i molnen och flög bort allt som kunde rasera drömmar. Kanske satt han på en molntuss och drömde om att gräva ner fötterna i sanden.
Hon i böljande klänning- som en längtan till frihetens rus. De satt på varsitt håll och drömde om andra världar utan slut.

Grönskan som gömde det svala. Hans luftighet som en luftballong en sval sommarkväll. Hennes världslighet i skimrande havsbrus. Hans vindar som kunde bära vatten fast inga vattendroppar kunde nå hans aura.

Om världar kunde mötas- om sandstormar kunde föra samman alltets enighet.
Kan man se genom fingrarna för sanningar i fantasin?
Hon som saknar oceaner i tidsbrus. Han som saknar bördig mylla och fastheten av en jord som bär.

Det fragila i att vilja se det ouppnåeliga. Att ständigt längta bort till böjande gräs.
Att sätndigt minnas sällsamma melodier av tider som flytt. Att vilja bygga murar kring sin otrygghet.

Hon satt med fingrarna i sanden. Lekte bort grus med vinden.
Han som såg hur hon dansade med vinden och önskade svalkandde gräs under fötterna.Ett löv som blåste upp i molnen med fragment av parfym från en dröm som blåste upp sig till små lätta fjun. Hans svalkande vindar som nådde jorden med sandstormar. I alltets slut var allt ett hav av drömmar.
En resa av outsagdheter utan slut.