Jag har en himmel i fickan. Alltså nej på riktigt, en himmel. En liten pappersbit utriven ur ett magasin. Blå, blå himmel med tussar av vita sockervaddsmoln. Fotografen har fångat en fågel som flyger tvärs över allt det blå. Jag rev ut den ur ett sådant där magasin med glansigt papper och vackra, lyckade människor på sidorna. Ett sådant där magasin som kan få en att fundera över hur i hela världen ens eget liv
blivit så grått och intetsägande, oviktigt. Fast en inte kanske ens tycker att det är det, bara att det råkar verka så i jämförelse med glansiga, dyra tidningssidor.
Min lilla himmel är knögglig nu, sliten och tussig i kanterna. Jag rör vid den när allt känns lite för verkligt, när livet känns lite för lite och lite för mycket. Jag stoppar ned handen i fickan, pillar på den tussiga bilden. Har sett på den så många gånger att jag inte längre behöver ta upp den och titta för att se exakt hur den ser ut. Jag känner på min lilla himmel, smeker fingrarna över det blåa, vackra, fria. Och så drömmer jag, om att flyga. Ja, ungefär som den där fågeln, den på bilden. Segla över vidsträckta himlavalv, genom vita, mjuka moln. Blicka ned på allt där nere, människor springer fram och tillbaka som små, små myror. Fixar och donar och stressar med allt de tror är så viktigt. Flyga bort från dem, från allt jag någonsin vetat om och känna mig helt och hållet fri.