Ett rött avtryck från hennes hand på mitt bröst
en brinnande smärta i mitt hjärta
en saknad, större än alla tidigare
som att en del av min kropp avlägsnats
klivit ur sängen
klätt sig och gett sig av
som att morgonsolen inte fanns
bara mörker överallt
jag skriker hennes namn men förgäves
hon är alltid här när jag drömmer
men aldrig när jag vaknar
”en ström av tårar bryter fram ur mitt beklämda hjärta”
Goethe har så rätt
och jag är Werther och vill måla väggarna
nej
jag vill inte
jag vill inte sakna henne
bara längta
hennes svala fingrar mot mina läppar och hennes ljuva ord
som viskningar
”jag älskar dig”
ekar i mitt huvud och tycks aldrig tystna
vill aldrig att de ska tystna
Den dag viskningarna slutar målar jag väggarna
som Werther
när hon är här är viskningarna vackra
när de är i drömmen är de hemska
ett hån