Som tur var hade Freud redan förstått vidden
av sitt begrepp "överföring"
när "Vargmannen" steg in till sitt första samtal
och erbjöd sin analytiker ett analt samlag.

Överföring ger möjligheten till
att både förstå patientens historia
och dens behov av att dölja och försvara sig,
mildra effekten i känslorna
och försvara föräldrarna.

Det var ju inte Freud han ville rövknulla !

När patienten kommit så långt
att den gjort en känslomässig insikt
i att såsom den försvarade sig som barn
mot alltför starka känslor och händelser
så
har detta försvarande
i vuxen ålder blivit handikappande symtom.

Att fly
som hjälplöst barn är helt relevant
och har rent av räddat dess liv
för att inte tala om den psykiska hälsan
men att fly
i ett vuxet samhälle
med krav på arbete för sin försörjning
ställer till stora olägenheter.

Man frågar ofta psykologen:
"ska jag konfrontera mina föräldrar ?"

Svaret är ja, definitivt ja.

Men inte de kroppsliga föräldrarna
utan de psykiska, de inre föräldrarna.

Man går inte tillbaka till den ursprungliga brottsplatsen
ostraffat...innan man är fri från den.

Och då går man dit som vuxen
utan behovet att straffa/kritisera.

Det är psykologens uppgift
att spela en roll av den skyldige/skyldiga
och låta känslorna ta plats,
låta patienten vända, vrida, tänka och känna
"hur det var" en gång.

För att inte fastna i rollen
och låta patienten fortsätta tro
att ångesten härstammar från psykologens person
har psykologen sitt eget speciella hjälpmedel:
tolkningen.

En van och känslig psykolog ska kunna urskilja
likheten mellan två trianglar:

"Två trianglar, sedan tidigare kända i psykoanalytisk korttdisterapi, använda av den brittiske psykoanalytikern och psykoterapeuten David Malan (David H. Malan) för att illustrera vad en psykodynamisk korttidsterapi är inriktad på.
Den ena triangeln illustrerar spänningsfältet mellan a) förälder, b) andra personer och c) terapeuten (persontriangeln), den andra spänningsfältet mellan a) ångest, b) försvar mot denna och c) omedvetna känslor och handlingsimpulser (konflikttriangeln).
Genom att i terapin behandla relationen mellan dessa spänningsfält kan de som går i psykodynamisk terapi bearbeta såväl de omedvetna känslor och impulser vilka ger upphov till ångest och försvar mot denna som hur allt detta inverkar på deras sätt att uppfatta och reagera på andra, bland annat på terapeuten genom så kallad överföring" ( Psykologguiden ).

Psykologen har den läckra uppgiften att dels spela
"verklig bov" för patientens omedvetna känslor
( t ex lusten att döda ) och då och då träda ut ur
denna roll för att visa på var känslorna egentligen
hör hemma.

Psykologen måste alltså både kunna bekräfta
att "så här kan det kännas för dig när vi träffas
och det är ok...men jag är egentligen en annan".

Det här tycks för många psykologer vara lätt
när känslorna är av aggressiv natur men
desto svårare när det gäller beröm och känslor
av mer sinnlig natur, förförelser och
förälskelser...idealiseringar.

En ung psykolog ska därför inte ta sig an
psykoterapeutiska arbetsuppgifter
som kräver bearbetning av den egna hälsan
i egen psykoterapi och livserfarenhet.

Det är svårt att säga när man kan vara
beredd på det men 35-40 års ålder är ett
rimligt antagande.

Idag har det blivit populärt med snabba
punktinsatser även på det psykiska området.

Hur man än resonerar om div olika
skolbildningar så kvarstår faktum att om
en barndom med 20 ångestfyllda år
ligger bakom patientens lidande
är det en omöjlig uppgift att "reparera"
psyket på 10 samtal.

Vad man kan få på dagens vårdcentraler
och liknande är en första insikt i
vad man har att arbeta med...om man vill,
orkar, ha råd med och är intresserad.

Vad samhället lägger ut i pengar
på den somatiska vården och forskning
och vad psykiatrin får är en skrattretande
jämförelse.

Vi lever inte såsom vi lär. Vi kan inte vara
de vi är...tror oss vara.

Att kärleken kan sökas på annat håll
än med en annan människa
är en omöjlig sak.