Alla släckta skogars ljus

slocknar eldfängt
förgängligt ogripbart
i våra själars fördunklande rus

Nerstämt förvuxna
barn
Bortom mörkrets
hitom månens
tysta frånvaro
Rotlöst fästa
i alltets intighet
Hopplöst hoppfulla
nedstämt påtända
glödgade iskäglor
utan strumpor och skor

Förmultnande spirande
luftskott
utan hem
utan mål
utan kärlek
Med tillgång till allt
utom far och mor …

Vandrande skuggor
Förkrympta mirakel
utan framtid
utan samtid
utan historia

Förtvivlat
sökandes sitt
syfte
mening
och innebörd

Keruber utan vingar
som sina öden
utan framsteg
betvingar

Skogens släckta ljus
i var mans hem
och var kvinnas hus
Svärtar var gloria
med tystnadens
förstärkta brus

Lyssna!
Hör tystnadens
återuppväckta ljudlösa skrik!

Ångesfyllda vålnader
sökandes sin tröst
i fiktiva substitut
Den ena
ej den andre lik …

… ensamhet
i all sin oförgänglighet
är var vålnads bistra verklighet ...

Skogens släckta ljusridå
skymmer upptäckta
förljugna sanningar
nu som då

Förvränger rotlöshetens
grundlighet
vad avser såväl
nutid
framtid
som
drömtid och vision
till ett skuldbefängt
ursprunglighetsteorem
Ett autopromoverat
olicensierat Axiom

- Skenbart synbar tystad diagnos:

Ett sublimt eksem
smittsamt värre
Ett problem
i vår tids nedsläckta upplysthet
som borde drabba allt färre
men drabbar allt fler allt värre ... -

En institution
i varje avsaknad
ansvarsituation
vilken skänker
alternativ
absolution
till alla dem
som ständigt kränker
i allt för mången
ohjälpligt förgången
föräldrarlös
relation

Varför?

Vem tar första steget?

Vem följer med?

Vem förmår att förändra
det som sublimerats
under alla år
till den numer allt mer
inflationsinfekterade
massmedialt sensationsstyrda
och
därmed snart ointressanta
normalitetens förvridna
icke-trovärdighetsnivå?

Jag viker inte undan!

Gör du?