Ett andetag vid din hals.
Nästan som en flämtning.
Kanske återhållet.
Kanske som ett tyst glädjeskri.

Andetaget fortplantar sig.
Smälter vår i dina förfrusna ådror.
Rännilar leker längs din kropp
och skapar lusta.

Lustan river i din själ.
Som ett stön fortplantar den sig.
Först tveksamt.
Sen övertygande som en orkan.

När lustan har stillats
finns andetaget där igen.
Vid din hals.
Stilla som en skymning.