Nog är det så
igen
nu som då

det är långt att gå
den allra sista biten
förutan sin allra bästa vän
när man känner sig så
generande ensam, frusen och ganska liten

så där som man kan göra ibland

då som nu

allt emellanåt
och speciellt efteråt

när skratten klingat ut
och blott gråten återstår

inför allt det tomrum
som blir till ett anti-livs elixir

en ljussläckande mörkerkälla
som kan bli till
en retroperspektiv framtidsfälla

Du
det är länge sedan nu
men det känns som igår
det var du och jag
som var menade att förbli ett vi

Men nu
är tanken åter fri
Du och jag
ett vi
som inte någonsin blir

Likväl
jag minns din hand i min
ibland
jag inser du var aldrig min

Sorgen i mitt hjärta
ännu består
med smärta
av så mycket mer
än dig

Många långa mil jag vandrat
ännu många fler jag ännu har att gå
innan jag dit når
Dit där ingenting återstår
annat den sista gröna milen
fram tills mitt hjärta slutligen stannat
där jag ej längre kan följa pilen

Visst har jag klagat en del på en del
Visst har jag trott mig om att vara god

om än jag är smärtsamt medveten om allt som blivit fel
trotts att jag bara velat väl

Visst har jag fler än mig själv klandrat
Rätt eller fel?
Det sanna svaret torde vara blandat
vartannat
på något förunderligt konstigt sätt

Många ord det blir på vägen
alltför många osorterade
lite väl tjatigt ovarierade

får jag väl bekänna
gör mig
lite uppgivet förlägen

Men! Om än obearbetad jag texten nu lämnar
är jag tämligen övertygad om att världen inte rämnar

Sover på saken efter att en hel natt nu varit vaken

Bränna eller låta bestå - är frågan tiden får svara på ...