jag står ganska stadigt
om jag vet vilket håll du blåser ifrån
för jag har lärt mig var jag ska lägga vikten
för att min tyngd ska vara starkare än din.

jag har byggt upp en mur
(som tyvärr stänger ute mer än bara dig)
men den skyddar bara framåt
där jag fäster blicken
så jag måste veta var du är
och var jag ska titta.

när jag var yngre svajade jag till
av minsta lilla
jag klarade inte ens av en blick från dig
utan att jag tappade fotfästet
och jag var tvungen att lägga allt mitt fokus
på en punkt under mig själv
för att inte ramla.

det tog många år för mig
att bygga upp både mig själv
och min mur
och att förutse varifrån du kommer blåsa.

jag svajar inte till lika lätt längre
och jag känner när du närmar dig
så jag hinner rikta blicken dit
och bygga upp muren
känna tyngd i hälarna.

men ibland är jag alldeles för upptagen med livet
för upptagen med att skratta
memorera bra låttexter
måla naglarna
sjunga och dricka rödvin
och då hinner jag inte alltid
bygga upp mur och känna tyngd.

när du kommer då
helt utan förvarning
med dina hårda ord inplastade i gladpack
med din vilja att förstöra
det lilla jag ibland glömmer bort att skydda
då är det som att du knäar mig bakifrån
och jag faller handlöst mot den asfalt
som jag kämpat för att hålla mig ifrån.

med båda händerna i marken
och knän som återigen har rispats upp
känner jag mig så liten
igen.