Min mor och far
var ett besynnerligt
kompletterande par

med helt olika perspektiv
på hur man missbrukar liv
och tillit
undermedvetet medvetna
om sina bristande motiv

Min mor var mild och rar
Inte så uppenbart vild
som min djävul till far

vilken under alla år
försökte göra mig medveten
om att hon kanske i verkligheten
inte var så där alldeles underbar

Vilket var hans motiv
för att slåss för att få
förbli min beskyddande far
vilket han säkert också var
utifrån sitt verklighetsperspektiv

Den första som mig bedrog
vilket jag inte förstod
förrän mer än 15 år efteråt
och som aldrig sagt förlåt

det var min mor

8 års grundlig rättsprocess
granskning, ångest och ständig stress
allt för att min far inte skulle få rätt
mot min mor
som älskade mig mer än jag förstod

Hon älskade mig på alla sätt
innerligt och uppriktigt väl

När jag långt senare av en slump
en gråmulen sensommardag
fick svart på vitt vem hon egentligen var

stod jag plötsligt utan såväl mor som far

Kände mig oändligt övergiven
där jag stod alldeles ensam kvar

Far var verkligen en självutnämnd hjälte
som vann bekräftelse genom
sin övertygande karismatiska person
Han var älskad av alla, trodde jag som liten
om än jag var livrädd för hans övermakt
Det var därför jag tydde mig till mor
som tycktes göra allt för mig
när jag var och hälsade på

Tack och lov var jag nästan fyllda 16 år
innan vad jag trodde var
den allra sista pusselbiten
slutligen visade mig
varför jag inte mina föräldrar skulle sakna
om de en dag inte mer skulle vakna

En fadersfigur med karismatiskt
djävulsk dubbelnatur
är kanske illa nog i sig

Men vad säger man om en mor
vars kärlek visar sig vara dåligt samvete
och vars kämpaglöd blott endast
syftade till att dölja och undanhålla
den tvillingbror som inte hade samma tur
som jag att födas, växa upp och bli stor

Min far krossade den självkänsla
jag en gång hade som barn
Men han la samtidigt grunden
till den okrossbara
och självklara självkänsla jag har idag

Dock
genom övermakt och oskäliga känslokontrakt
vilket tvingade mig att fly
för att kunna återfå en egen plats i världen
att kunna tro på under resten av färden

Men mor som gjorde allt
för att bli av med mig
redan långt innan jag påbörjade mitt
allra första levnadsår
var den som gav mig mina allra djupaste
själsligt betingade sår

Sår vilka medför att jag än idag
har för svårt
för att kunna förstå

skillnaderna i
de tripolära sambanden
emellan
gränslandet som den
ständigt återkommande länken
till och från
men även från och till
det
nu och då

som jag under alltför
många år försökt
få någon som helst
rätsida på


Den allra första gången
satte sina spår
i de livsval jag sedan gjorde
var gång min självkänsla gick i spinn
och övergivenhetens ensamhet
med kraftfull stämma
sa till den: Stick och brinn!

Nu senare i livet kommen
något förståndigare än förut
men med en kropp och själ
som fler än många gånger
likt fågeln fenix
självförbrunnit slut
bara för att återuppstå
ur den eld som brunnit ut

Summerar jag det som ännu finns kvar
av det som en gång aldrig var

Det är tid för utrensning
utan hänsyn till
eller begränsning av
någon annan än mig själv
och mina barn

Tror det är därför jag nu
sätter allt här på pränt
för att få perspektiv på
och sedan kunna lämna
bakom mig det som hänt

så att jag åter kan somna
ensam utan att ständigt
omedvetet lämna
något litet ljus tänt ...

För även om det som inte får hända
ändå så många gånger hände mig

måste jag den gamla trenden vända
genom att inse att
alla tårarna och skratten
som nu flödar i den mörka natten
bara tillhör mig

mina barn

och dig

som söker
finna ljuset
inom mig

innan jag förlorar
er närvaro i mitt liv

ser inget annat alternativ
om jag ska kunna ge mina barn
en framtidstro
som även ger dem själslig sinnesro

__________________________
Publicerad här tidigare i februari 2006