Vart än i världen jag månde vandra,
Med främmande jord under min fot.
Bland främmande tungor och bruk,
Finnes alltid i mitt bröst hemmets härd.
Den skänke mig värme vid köld,
Den skänke mig styrka vid klenmod.

När än nordanvinden mig omhuldar,
Vart än i världen jag må vandrat.
Då känne jag fäders styrka och
Moder Sveas kärlek och tro.
Uti höga nord finnes Svenskarnes borg,
Fri och stark sedan forndom hon stått.

Flamma stolt vårt Svenske baner,
Över mörka skogar och klara skär.
En fröjd för oss Svenske att se,
Flamma stolt och än står Svea fri.
Uti högan nord finnes kärlek och fröjd,
Här kan var fri man och kvinna bo.