Söndag eftermiddag och det enda jag har tillbringat min vakna tid med har varit att stirra upp i det skitbetäckta taket. I år verkar det inte finnas ens ett litet uns av barmhärtighet hos de spygröna sommarflugorna. Taket i mitt rum har någon bortomjordisk dragningskraft som förföriskt lockar till sig de äckliga små krypen. Hade jag inte vetat bättre skulle jag tro att någon har jävlats med mig och satt upp en skylt som välvilligt bjuder in kräken till att ha skitkalas uppe i taket. När jag har stirrat som längst på flugornas enerverade verk tror jag mig emellanåt känna hur skitpartiklarna sakta faller ner likt snöflingor i mun och ögon på mig. Varför tar jag mig då inte i kragen och rör mig bort från min säng och håller mig undan det skitdroppande taket, kanske ni tänker. Jag är helt enkelt för apatisk för att göra en kraftansträngning. Jag är apatin personifierad. När alla andra ungar i kvarteret sätter sig på sina cyklar för att bege sig till stranden för ett uppfriskande sommardopp, har jag andra distraktionsmoment som håller mig fången i mitt paralyserade tillstånd. Det är inte bara min apati och det faktum att den trettiogradiga värmen gör mig både kraftlös och uttorkad. Nej, det finns fler anledningar till att jag inte kan ta mig ur tristessens bojor och nyfiket utforska världen som en elvaåring med livet framför sig bör göra. På vår utslitna soffa nere i vardagsrummet i vårt minst lika utslitna råtthål till hus ligger en man vars behov behöver tillgodoses när han så behagar. En man som inte tillåter sin son att likt Don Quijote höja sin värja mot skyn och förverkliga sina innersta drömmar.

-”Harry! Kom ner så jag får prata med dig”, grymtade min far otåligt.
”Vad e det nu du vill?”, frågade jag lika otåligt.
"Vad är det jag hör? Kan det vara ljudet från en liten oförskämd horunge som tror sig kunna ta ton mot sin egen far?”
”Nej far, jag bara...”
Han avbröt mitt försvarstal och tillade:
”En sak ska du ha jävligt klart för dig, din lilla skit. När jag tillkallar mig dig ska mina öron varken behöva lyssna till orden ”vad”, ”hur” eller ”varför”. Min avkomma ska artigt göra vad hans far säger åt honom att göra utan någon tillstymmelse till trots och spydighet”.

Att döma av min bildade pappas tonläge (han var verkligen inte dum) verkade han vara på ett förhållandevis bra humör denna varma sommardag, trots att fläkten hade lagt av, vilket hade lett till att det beigt tapetserade vardagsrummet hade smorts in i fukt och inte tillät de starka alkoholångorna att sippra ut. Jag gick motvilligt upp ur sängen och tog på mig min lila Kalle Anka-tröja som inte hade blivit tvättad på väldigt länge. Sedan morsan hade stuckit för ett år sedan drygt hade det blivit en lyx i vårt hem att få röra sig i nytvättat linne och ångstrykta lakan. Trycket på tröjan var slitet och passformen på tyget gjorde i kombination med min klena kroppsbyggnad att jag såg ut som en förfallen flaggstång vars flagga inte förmådde sig att fladdra på grund av den fullständiga avsaknaden av svalkande sommarbrisar och luft. Jag hade alltid gillat Kalle Anka. Hans minst sagt opretentiösa uppsyn fick mig alltid att drömma mig bort till Ankeborg och en fiktiv tecknad värld där solen alltid skiner och världen består av en enorm färgrikedom. Aldrig någonsin har jag läst ett nummer av Kalle anka där misär och elände präglar tillvaron för de bekymmerslösa ankorna och mössen. De rör sig ständigt i en tillvaro bland äventyr och galna uppsåt utan att behöva tampas med alkoholiserade fäder som håller en fången i samhällets avgrund.

Jag gick utan någon större entusiasm ner för den knakande trappan som skulle kunna falla ihop vilken sekund som helst. Pappa hade börjat lappa ihop den med sina gedigna hantverkskunskaper för några månader sen. Men när hans vän och tillika superkompanjon Kari – en försupen finne med tänder som en hamster och en näsa lika röd som helvetets mest otyglade lågor- tittade förbi samma eftermiddag som han var igång med sin hantverksdoning, sköts dessa planer upp på obestämd tid eftersom Kari hade kommit över ett billigt parti polsk vodka av – vad han själv uttryckte det som – ”sämsta tänkbara skit till bästa jävla pris”. Kari var en jävla loser som inte ens kunde förmå sig att torka sig i arslet när så behövdes. Han var en illaluktande jävla pissluffare som ständigt fick min pappa i fördärvet. Pappa tog sig en stänkare efter att ha anpassat sitt leverne till en dräglig vardag under flera veckor. Nu var karusellen igång igen och jag fick vänja mina ohärdade fotsulor vid att inte låta uppstickande spikar i trappstegen tränga igenom huden.

När jag försiktigt spatserade ner från det sista knakande trappsteget och nu stod i vardagsrummet, var min första anblick en nyvaken man liggandes i en soffa med flaskor spridda runtomkring sig. TV:n var påslagen och hade säkerligen så varit det närmsta dygnet. Innan jag gjorde mig tillkänna för min far stannade jag till för att se vad som visades på tv. Ettan visade ett program om en 100-årig kvinna i det albanska bergsområdet som inte hade gjort sig mödan att ta sig till det numera civiliserade samhället nedanför de klippiga sluttningarna sedan kommunistregimen föll 1990-91. Trots sitt spartanska boende och det förhållandevis primitiva bergssamhälle hon levde i var hon nöjd med sitt liv: en tillvaro avskärmad från tid och rum. Hon sprudlade av floskler kring hur bra det albanska samhället var under sina kommunistiska glansdagar med den förre diktatorn Enver Hoxha som landsfader, och hur man nu enbart kunde beskåda en avkrok till en kapitalistisk avgrund där horor och knarkbaroner styrde och ställde. Att Hoxha under sina 41 år vid makten med hjälp av säkerhetstjänsten Sigurimi hade avrättat över 5000 albaner var inget hon gärna lyfte fram. Tvärtom lovordade hon den gamle stalinisten och lät i stället nostalgin segla iväg henne till svunna goda tider. Jag stod och funderade på hur fortplantningen gick till uppe i de albanska bergen. Hur kunde nya små liv tillkomma om aldrig nytt blod injicerades i byn?
”Vad är det du vill?” frågade jag
”Vad”, ”När, ”Hur”, tre enkla ord försökte jag få dig att inte nämna när jag efterfrågar dig. Hur i helvete kan du vara så imbecill att du inte kan utesluta dessa ord ur din vokabulär? Det svenska språket innehåller 125 000 ord och du är så jävla obildad att du endast kan bruka tre av dessa?

Pappa var en allmänbildad man, trots att han hade supit bort halva hjärnan och nästintill hela förståndet. Jag menar, det är ju inte vem som helst som är förtrogen med det faktum att svensken har över 120 000 ord till sitt förfogande.

”Vad vill du att jag ska göra för dig?”, sa jag smått irriterat. Irritation i rösten brukade provocera pappa. Även om jag var medveten om att mina provokationer aldrig slutade gott, kunde jag ofta inte låta bli att reta honom: bara lite. Flera år av ett minst sagt okonventionellt leverne, långt ifrån mina vänners trygga familjeliv, inkluderat mamma, pappa, barn, hund, semester en gång om året, trygghet, blandsaft, familjeutflykter, lördagsgodis och allmän omsorg, hade gjort mig till en framfusig och kaxig liten skit, en överlevare av dess like.
”Du ska ge mig minst en anledning till varför jag inte ska ta fram livremmen och måla om din rygg i zebraränder. Eller du kanske föredrar att jag går ut i förrådet och hämtar skiftnyckeln?”, röt pappa till med en ondsint blick som skulle kunna skära igenom den mest massiva betongvägg. Jag beundrade pappa för hans målande poetiska språk.
När pappa var som mest rasande brukade jag få välja mellan att bli slagen med livremmen, den så fruktade öppna handflatan eller – i värsta tänkbara fall – den stora och otympliga skiftnyckeln. I många lägen brukade jag välja just skiftnyckeln, för att visa den jäveln att jag inte var rädd för honom. Denna dag var jag dock alltför avtrubbad för att komma med provokationer. Ibland behövde man återhämta sig från flugornas skitpartiklar.
-”I dag är jag faktiskt inte på humör för att göra pappa arg”, sade jag.
Pappa lugnade ner sig. Han tittade på sin son med kapitulerande ögon och hans spända ansikte slätades ut.
”Nåväl, låt gå för den här gången. Dessutom är jag inte riktigt i form själv för att prygla dig i dag. Det är så jävla varmt här inne att jag knappt förmådde mig att kalla ut dig från ditt rum. Tänka sig, när jag knappt har ork till att ge av mina sedvanliga vrål, är det något som tyder på att det är jäkligt varmt och dåsigt här inne. Högsommarvärme kunde man gärna skrota om du frågar mig. Förlåt mig Harry. Jag är en misslyckad nersupen fan som inte ens klarar av att torka mig i arslet. Hur fan ska Gud kunna förvänta sig av mig att jag dessutom ska kunna försörja min lille son. Skulle han inte för en sekund kunna ta fingrarna ur skägget och ge mig lite pengar så åtminstone två av hans skapelser kan göra sig lite hemmagjort käk? Jag har då inte blivit prisad med att kunna ta hand om min grabb och ge honom de förnödenheter han kräver. Men min förmåga att fostra dig lille Harry har jag åtminstone fått från Fan själv. Åtminstone något jag har blivit tilldelad i detta inferno vi lever i. Din mor lämnade oss den där midsommaren 1992, men jag är i alla fall ägare till ett hus. Det är det inte alla klasskamrater som har. Eller hur? Visst bor inte Amer, Michelle eller Jonas i hus? Visst bor de i de röda hyrehusen?”.
”Ta det inte så hårt pappa, sa jag med en lätt axelryckning. Jag sticker över till Anton och ser om jag kan tigga till mig lite av deras grillkorvar. Jag kan ju alltid säga att du inte har hunnit sticka iväg och handla i dag”.
Antons föräldrar skulle förstå att vår avsaknad av ätbar mat inte berodde på tidsbrist eller någon annan svepande ursäkt. De var väl medvetna om att pappa var ett nedsupet svin som varken tog ansvar för sig själv eller sin elvaårige son, och de vill inte ha med honom att göra. Den enda roll jag och pappa hade i deras borgerliga värld var att gestalta den världsliga dualismen: den ena sidan av världen där familjen Franzén verkar, den världsbild de själva kan identifiera sig med, långt ifrån nedgångna parkettgolv och smutstvätt, en homogen värld där man slavar under normativitet och majoritetens samtycke, allt för att kunna leva upp till renlevnadsidealen, medan den andra sidan är vår domän, där smutsen tar sig igenom alla vrår i hus och hem och likt pesten sprider sig in i hudens porer. Enda anledningen till att Antons mamma tillät mig besöka dem i deras hem var för att hon genom mig skulle kunna höja sig själv och sina åstadkommanden till skyarna, med mig och min pappa som en påminnelse om att det även finns en avgrund i livet som man ständigt måste titta efter för att inte trampa igenom och tyngdlöst fall ner i.
”Det vore snällt av dig om du kunde göra en kraftansträngning för din far”, sa pappa med en nästan rörd stämma. ”Tar du dig an att fixa käk inför kvällen så lovar jag att hälla ut vodkan jag har över och bara dricka ett par öl. Och eftersom klockan inte är mer än fem kanske vi kan cykla iväg till stranden och ta oss ett uppfriskande dopp?”
”Menar du verkligen det pappa?” frågade jag med en ivrig förväntan i rösten.
”Ser du till att vi får lite käk så ska din usla och nergångna gamla far ta sig i kragen för en gång skull”.
”Då sticker jag över till Anton direkt!” sa jag och började halvspringa iväg hem till Antons vita charmanta villa. Det vore bra om jag kunde sätta mitt tiggeri i verket innan de var i kraft att lägga upp köttet på grillen”.

Jag kunde knappt bärga mig. För en gång skull skulle jag inte behöva vara till lags för min pappa. Han hade lovat att ta med mig till stranden och det skulle bli som på den gamla goda tiden när mamma och pappa brukade tillbringa de lediga sommardagarna tillsammans med sin son. Det var en tid berikad med glädje, en tid då apatin inte hade hunnit sätta sina klor i min själ.
Efter att ha bråkat med Anton och hans mamma- som inte hade de bästa ögon för mig och mitt kringflackande liv- lyckades jag till slut få med mig ett paket korvar och en tallrik med hemmagjord potatissallad.

Jag satt mig på min cykel, en gulsvart Crescent som jag hade fått på min 9-årsdag. Lite väl liten och den fick mig att se löjeväckande ut. Men den var i alla fall min. Tramporna gick på högvarv och jag utsöndrade så mycket positiv energi att jag utvecklade tunnelseende när jag tog mig fram på den smala kvartersvägen. Snart skulle jag få träffa pappa, min älskade pappa. Under trevliga omständigheter, precis som förr. Jag ryckte förbi i sådan fart att jag nästan körde på surkärringen Sylvia utanför hennes hus på Sommarvindsgränd. Hon kastade sig åt sidan och hennes golvmopp till hund började skälla.
”Jävla skitunge! Se dig för och bete dig som folk. Din smutsiga lilla lort. Hälsa din pappa att jag inte har någon sprit hemma, jag vill inte att han ränner hemma hos mig och får grannarna att tro att jag har med er att göra”.
Inget kunde såra mig. Flugskiten hade inte svärtat ner vad som komma skulle denna olidligt varma sommardag, 94, fotbolls-vm och rekordvärme. Nästan lite för varmt om jag ska vara ärlig. Mamma befann sig någonstans i Värmland. Det var i alla fall vad jag hade hört. Hon hade återvänt till sina barndomstrakter, lämnat sin son och alkoholiserade make kvar i Skåne. Men jag klandrade henne inte. Hon hade förbrukat alla sina krafter för att stanna kvar hos oss. Någon gång kanske jag skulle få se henne igen. Min lilla älskade mamma. Tunn och skör med ett hjärta som var för stort för hennes eget bästa. Hon skulle sett mig nu, när jag i ilfart cyklade för kung och fosterland hem till pappa.

Jag parkerade cykeln utanför staketet och öppnade grinden. Hjälmen kastades av och jag snubblade nästan på stenplattorna i all iver. Med förväntansfulla steg gick jag fram mot den vita dörren med svartvit ringklocka. Märkligt nog såg den ut att ha blivit målad nyligen. Jag kan inte minnas att den hade målats sedan den där dagen 89 då jag satt i min lilla pool i trädgården som jag hade fått på min födelsedag, förundrad över pappas raglande klättrande på den defekta gamla stegen. En tom halvlitersburk Faxe låg bredvid mig och pappa hade precis knäckt en ny burk. Dörren kunde inte ha målats sedan dess. Den blev inte ens färdigmålad den där dagen.

En känsla av att någonting inte stämde sköljde över mig. Jag kramade åt korvarna jag hade i handen, i hopp om att finna trygghet hos något som var mitt. Dörren kändes mer robust än vad jag mindes. Sakta öppnades den och husets innandöme blottade sig. Långsamt trippade jag in genom hallen och tittade mig snopet runt i huset. Nya barnleksaker låg strödda på golvet, möbler som hämtade från ett inredningsmagasin var utplacerade på det mest genomtänkta vis. Trappans defekta konstruktion var ett minne blott. Vad hade hänt med mitt hem? Hur hemskt det än kunde te sig, men det var ändå mitt hem.

Korvarna i mina händer var det enda jag hade kvar som påminde mig om min existens, och de var inte ens mina. Jag klämde till dem så hårt jag kunde, inte av ilska utan av rädslan för att de inte längre skulle finnas kvar hos mig.

Jag gick in i köket och fick syn på en familj som satt och åt vid middagsbordet. Tre små barn i tenniströjor och finkammat blont hår hade fått fläskstek med pommes frites upplagt på sina tallrikar. De åt maten med ett väl inövat bordsskick, pappan satt och tittade på, glad över deras goda aptit. Mamman, iförd en sval och stilren klänning gick fram mot mig med matbrickan i handen:
”Vem är du?”