Ravinen svänger
varje gång
jag går fram
och tillbaka
över sjön.

*

Jag tittar ut
mot vad nästa verklighet
silar fram för sällskap.

*

Krusningen,
min fara och
noggrant vita bror.

Detta är början.

*

Visa mig
varför vågorna på havet låter sig blåsas,
och varför bergen får tränga sig upp i luften.

Visa mig
varför jag får skriva om dessa mirakulösa tätningar och ökningar,
och varför jag får stampa min tåliga fotsula på oceanen.

*

Samma skogar
(som förra året)
kom ner ifrån berget.
Även denna gång

för att se det moderna
konstmuseets verk:
det som hette Vattenfall,
det med många bäckar.

*

Vattnet lägger sig med elden,
ibland av ett skäl.

Det är något i min smak.