Första dagen natt: 

Kärleken skulle vilja uttrycka kärleken trots 

allt det stängda. Vet inte om jag överlever 

men förmodligen så 

jag gör nog det stiger in i ditt tempel med 

kläderna av så rädd att du ska släppa det

du funnit om jag inte kan lova dig det den 

står för. Min kropp bli din. 

För mig är kroppen fast i något som jag 

tror rör överlevnaden. När den besegrats ett

mitt där jag är jag utan utan dig 

det är då jag tror jag kan möta dig klä av dig

gudadräkten - bli kvinnan- bli kött. 

Den processen har speglats i ljuset av ditt

störsts tvivel och i stunder har min rädsla 

tolkat det som omvänt- ditt tvivel underlättat

processen- för aldrig varit så förnuftig 

aldrig så tillitsfull som när du tvivlat på mig

som mest 

kanske flätar himlen in oss i dessa jag på grund 

av din mänsklighet och du i min behövde 

din vidrighet äntligen och du aldrig min 

godhet

Kärleken vägrar tro detta ovan tror 

du stått ut med massa och dött och din död 

har bringat min skada att sakta läka- att se

din människa och därmed min förmåga att

leva utan och nu även med. 

det är inte poesi.