Jag ser en bild när vi fanns alla fem

nu finns bara jag kvar

vad är det då som man kan kalla hem

finns det nåt svar

jag kan ha långt kvar



Visst är det en ganska gammal bild

vi står i en trädgård och alla ler

det är om våren när vinden blivit mild

just så minns jag det jag ser

jag behöver inte mer



Det finns en framtid får vi tro

jag är inte ensam alla stunder

inte själv i mitt lilla bo

det sker fortfarande under

som lättar min lilla oro



En värld som vi aldrig kan fatta

oavsett hur mycket vi funderar

gråta, leka, be, tro eller skratta

oavsett vad man hanterar

och hur man än planterar



Vad vi vill ska vara vårt hem

är där vi ska trivas bäst

där du vet vem som är vem

långt till öst långt till väst

och kanske vara fem