Många äro de som är som alla andra
vilka på outgrundligt okomplicerade vägar vandra

Men vem
är jag att dem klandra
jag som från tid till annan
förgäves sökt vägen
till att kunna bli som dem

blott bara för att finna ut
att vid var vägs ändes slut
jag likväl i grunden är
än mer densamma jag var förut

Många år
passerat har
Än fler
oläkta sår
att lägga till
de som redan sedan
tidigare undangömda
men allt annat än glömda
djupt inom finns kvar

i form av ständigt återkommande
frågor om
varför
för vem
med vilken rätt
och
när ska det äntligen ta slut

Svetslågor som
sakta bränner
bort alltmer av
det jag ännu känner
inte någonsin kommer att ge mig några svar

Med åren
har jag insett
att tiden
inte läker såren

Fel eller rätt?
men på något förunderligt sätt
vet nu i alla fall jag

om än jag kanske intet annat är
än en krasst självdefinierad
lite vilsekommen anti-Jantelag

att kärlekens allomslutande kraft
är det som skänker livet åter
och
välkomnar
tröstar och förlåter
när vi i vår ensamhet
känner hur vår själ
i all sin sårbarhet gråter

Har nu slutat försöka
bli en sån där
som så många andra redan är

Med tiden föds liksom en acceptans
inför det unika som inte står
att finna någon annanstans

det mig som är jag
den jag är här och nu idag

Önskar att alla kunde våga
tro på sig själva nog för att fråga
varför

Därför är min slutreplik
till detta flöde
att varje människa är unik
och själv bestämmer sitt levnadsöde

Men ibland
kan jag liksom var och en
av alla andra
känna mig lite vilse
och ofrånkomligt förlägen
inför att våga fråga om
en hjälpande vänlig hand
på den outgrundliga vägen

Rodnar lite lätt
tyst inom mig
inför den krassa insikten
om att jag behöver dig