Det var när jag kom fram.

Det var när jag stod vid grinden som jag förstod. Ett steg till. Och ytterligare ett. Och sen.

Jag la tyngden och tryckte upp grinden som hängde på rostiga gångjärn. Ett snedvridet välkommen. Och egentligen fanns där inte ens ett staket. Bara ett flin och femton förvirrade humlor som surrade över grusgångens blomster.

Femton humlor festade. Tretton däckade. En hoppade från taket.

Det blev kväll i huset som vilar på grus. Som väckts ur sin vintervila. Jag öppnade ett fönster och lät fågelsång strömma in. Vibrera genom de bortglömda rummen. Jag gömde mig under täcken och lyssnade till dödsur som tickade inuti. Som kröp upp i bädden. Över mitt ansikte och in i min mun. Kände smaken av årtiondens vedspis. Av sol som aldrig går ner.

Jag låg i den svala bädden. Mina tretton nektarstumma humlor låg på rygg i gräset med spretande ben. En fjortonde dog.

Den femtonde hummade mig stillsamt till sömns.