Som om själens mörker rann ur mig föll skuggan sotsvart i mina spår. Under naglarna grå lera från skyttegravens väggar. Jag krälar över gulnat gräs, en gång friskt och grönt.
Mina kläder söndertrasade, som om jag släpats över grov asfalt.

Jag står på mina fötter, stadigt trots vågor som stormen piskat upp. Likt ett kräldjur har jag ömsat mitt skinn och är född på nytt. Såren nu täckta av skorpor, blodet koagulerat likt svalnande lava.

Långt in i själens gruvgångar, där unken luft full med mögelsporer och kompakt mörker, får mig att i panik treva längs väggar täckta med något kallt slem för att hitta ut.

Känslan när mörkrets knotiga fingrar tvingas bort av strålar med varmt och mjukt ljus, som att bli tvättad, inte av vatten, utan av hinkar fulla med kärlek.

Ut i världen igen, på solvarm vit sand, tång och salt i ett djupt andetag. Kluckande från långsamma vågor, långt från stormar och mörker.

Frodigt gräs tar emot min kropp, blicken möter blå himmel utan mörka moln. Livet fyller mitt skal så jag blir hel igen.