Jo,
tackar som frågar
vem du nu än är
som vågar

Flyttar mig motvilligt
från skärmen
rätar upp och ut mig
sträcker på ärmen
som sitter lite illa till
kring musarmen

Tar några tvekande steg
med svag motvind i seglen
på min väg
mot spegeln
i hallen

Känner mig lite
som fallen
från topp till tå
när jag möter
min lite småsömniga blick

vilken söker finna
de fem fel
som förhindrar mig
från att helt försvinna

Granskningen
är fullödig

Fullständigt
utan försköningen
som omskrivning
av den av naturen

bokstavligen
eroderade klippa av sten

som ändock förmår röra
på såväl armar som ben
lite rufsigt okammad
men i stort sett hel och ren

Den mig som ännu är jag

trots att timman är sen

Skymtar i ögonvrån
ett litet svagt sken

en glimt av hopp
om möjlig återvinning

beroende på returen

och den begynnande konturen
man anar,
om man riktigt noga spanar,
av det jag som en dag
kommer att må riktigt bra

igen ...

Hur mår du själv?