Biografier är aldrig 100%-igt trovärdiga,oavsett de skriv-
its av personen själv eller av en fiende.

Oftast bygger de på rena själv bedrägerier,humbug,själv-
censur och försvarstal.

Ändå bör nog den som funderar på  en sådan bok,skriva
den själv,innan det är för sent, för den som skriver den i
redan unga år, är kanske begåvad med synsk  förmåga, i
annat  fall  riskerar  den  bli  betraktad  som  en livslögn,
men mycket som inte inträffat  kan  kanske ske som livs-
avgörande slutkapitel.

I  vad  tillkommer  självbekännelsememoarer  ämnade  i
att i slutskedet av livet söka frid i sitt  hjärta och rena sitt
samvete  inför  stundande  hädanfärd  och tillkännage in-
för världen de brott  som  begåtts, kan  vara  en  utmärkt
idé lätta på samvetet, för  dödsstraffet  är ju ändå utmätt,
oavsett brott och skuld, så när det  är verkställt har du ju
inget mer att förlora än ditt  oförtjänta  rykte som du stal
från någon annan.

Att göra fiktion av sitt eget eller någon annans liv och för-
ljuga fakta med att förvränga verkligheten  i  syfte  uppnå
den negativa eller positiva verkan som avses,innebär kon-
kret att karaktärsmörda eller försköna  en  person genom
en pragmatisk eufism där  projiceringar  av  det  negativa
överförs på annan för att själv framstå i bättre dager.

Ofta är detta drivkraften  för många  författare, att  skriva
sig fria och rena sig på bekostnad av andra,där den biogra-
fiska delen redigerat bort väsentliga fakta.

Betänk hur er biografi skulle gestalta sig,om din värste an-
tagonist skulle skriva den, och  omvänt skulle ni knappast
tillskriva  er  motståndare   några  credits, mer  än  för  att 
verka  något  mer  trovärdig  tillerkänna  någon  fördel  en-
kom för
att det alltför negativa  framstår annars för otroligt för att
vara sant.

Utgår nog ifrån att total uppriktighet utan begränsningar
ändå kommer visa vad  som  för  förnuftet  kan  uppfattas
som rimligt i relation till verklighet och fiktion.

De som  bemödar  sig  till  ett  tjatigt  pladder och sladder,
repetitioner  och  försvarsindikerad  skriftställning  i  nån
slags bikt och ämnar  utge  densamma  i  bokform  till  all-
män kännedom, identifieras oftast med dess digra ångest-
volym-
er, vilka omfattas av mellan  500-5000  sidor  däri  texten
slirar  och  glider och cerebrationer  går  på  högvarv, men
aldrig tycks komma  fram  till vad den vill ha sagt, för  det
verkar som man kan skönja en rädsla  av  att  slå  huvudet
på spiken,komma till pudelns kärna,och säga det de skulle
vilja  säga i sådana  där  bekännelseskrifter och avslöja  all
den skit de bär och burit  inom sig i hela sitt syndigt brotts-
liga liv.

Den galante omutbare Kamikazeförfattaren däremot skriv-
er  med  giftpenna och blodstänk i vetskap  om  sitt  bidrag
till människornas sanna natur utan  förskönande  omskriv-
ningar och till detta krävs endast 70-100 ark sidor dvs den
genomsnittliga ålder  en  människa  tillryggalagt  och  med
den skiten hon samlat på sig.

En viss Edgar Allan Poe lär sagt :"om jag skulle pränta ner
mitt innersta skulle papperet ta eld"

Man kan också likna alla dessa självbiografiska luntor som
försvarsskrifter och vittnesutsagor  som  inför  en  domstol
där förläggaren är domaren, lektören, åklagare och så läsar-
na som deras nämndeman.

Orden är den mask vissa författare  använder  sig av för att
informera läsare om att han är någon annan än den han är,
och att författare är ett manipulativt släkte, kan  vi nog alla
enas om.

Självbiografiska sådana tar oftast  tillfället i akt  skönskriva
sitt liv och inte så sällan i ett urskuldande av sina felsatsnin-
gar,där egna missräkningar tillskrivs bero på annans  skuld.

Det återfinns  otaliga  sådana  luntor i världslitteraturhistor-
ien som  gör  skäl  för  epitetet " falsk självbekännelsememo-
arer" under mened.

Det skulle vara en högst  originell  företeelse  om någon våg-
ade ge ut en fullkomligt  sanningsenlig  självbekännelsebok
där författaren själv mal sönder sig till ett uns intet, samtid-
igt som han upphöjer andra.
*