Många ber mig att använda bromsen.


Men jag vet när jag jag skall använda bromsen.


Jag har bromsat innan stupet tidigare.


Jag älskar så länge jag kan.


För kärlek för mig blev så enkelt.

När jag fick mina barn.

Den var så äkta.

Och fullkomligt stenhård.
(om man nu kan uttrycka kärlek stenhårt?)


För de vet vad jag gör.

Om något händer.

Jag offrar mig så enkelt.

Utan betänkligheter.


För jag älskar mina barn.


För jag har ju inget annat.

Som kopplar mig till den här världen.

Än mina barn.


Och jag har levt min värld.


Så nu.

Är det deras tur.


Att upptäcka den vackra världen.

Som bor någonstans där ute i all förvirring.


Hoppas bara att jag gav dem.

Någon form av materiel.

Att smart glida undan det onda i livets skyttegravar.