Lille Tompa.

Är min ständiga vän.

Min obevekliga följeslagare.

Han lämnar mig inte en sekund.

Som alltid håller mig uppmärksam.

Som alltid påminner mig.

Om jag tappar garden.

Han är den lilla grabben som varnar mig.

Om jag mot förmodan.

Kliver in på fel stig.

I labyrinten.


Han står där i barnhemsfönstret.

Och ser mig.

Och påminner mig om.

Att livet är vackrare än man anar.


Så.

På ett sätt längtar jag tillbaka.

Till.

Lille Tompa.


För att jag vill krama honom.

Så satans hårt.

Och med dagens styrka.

Bara för att få gråta ut i hans famn.

För att jag saknar honom.

Och Flintstone kudden.


För jag vet.

Att lille Tompa.

Aldrig lämnar mig.

Den enda jag kan lita på.