All the words i can't say

Jag såg dig, samma gamla du som för 359 dagar sen.
Jag såg dig under 20 sekunder
Den stunden har jag länge väntat på och föreställt mig vad jag skulle säga
Jag förväntade mig inte att båda bara skulle gå förbi varandra som om vi vore totalt främmande
Jag försökte le, men vet inte om jag lyckades
3 år av stark kärlek, 10 år av bekantskap och ingen hälsade
Jag antar att jag bara inte visste vad jag skulle vilja säga efter detta år som gått,
allt du missat i mitt liv och allt jag missat i ditt går inte att prata om vid utgången av nordstan..
Innerst inne skulle jag bara velat hålla om dig, i flera minuter. Gråta i din famn och få torka dina tårar. Din famn är fortfarande där jag känner mig som mest hemma, trots alla nya bekantskaper jag fått, alla killar jag talat med och dejtat, så är det du, bara du som räknas.
Tänk om jag bara intalar mig att jag kommer lära känna någon som betyder lika mycket?
Tänk om vi är menade för varandra, bara att vi behöver utvecklas och ha en paus från varandra.
Tänk om det skulle finnas en minsta gnutta chans att det blir vi någon gång i framtiden igen? Jag önskar du kunde få se personen jag blivit, jag är glad och stark nu, helt förändrar. Men känslorna för dig är oförändrade.
Men, antagligen kommer det aldrig bli vi igen, aldrig någonsin. Det kanske var de sista 20 sekunderna jag fick se dig någonsin.
Men, det jag vet är att hade jag fått välja, så hade jag valt dig.