Vrider mig,
knyter händerna runt kudden,
tänker på det som varit,
spåren vi gjorde i sanden den där sommaren,
när regnet föll och gjorde min pricka klänning blöt och tung.

Allt som varit,
känns som ett eko nu,
det känns olustigt,
som om det inte riktigt hänt.

Jag vågade aldrig vara där,
jag var aldrig helt i det.
Jag var ofta i dåtiden eller målade upp framtidens lycka.

Nu är jag äntligen här,
jag är i nuet.

Smärtan har gjort mig vaken,
den har väckt mig från att vara disträ.

Förändringen har pågått länge, förändringen är idag och den kommer fortsätta imorgon.

Förändringen skapar mig, jag skapar förändringen och jag är tacksam att jag nu är jag helt och hållet.