När vi började träffas så skyddade jag mig själv så mycket
muren var uppbyggt till himlen
och ingen ingen kunde komma innanför den.
Inte ens du, framför allt inte du.
Men sen blev jag knäsvag och muren föll.

Till en början var jag glad över det
stolt över att jag vågade
att jag kunde
och att jag kände mig mindre och mindre rädd
för dig, för mig, för allt.

Men för att inte släppa allt helt
så gick jag omkring och sa till mina vänner
att du kunde försvinna vilken dag som helst.
Jag garderade mig
för att jag inte stod ut med tanken.

Jag har hört att det blir som man tänker
och jag önskar nästan att jag kunde skylla på det.
Du försvann inte (som tur var)
hade inte klarat av att någon gick upp i rök igen.
Men du gick. Tydligt. Ärligt. Genomtänkt.
Och det gjorde nästan ondare.

Du ville inte ha något seriöst
var inte redo
hade ett tak för dina känslor
just nu just här
med just mig.

Jag låg där i sängen bredvid dig
och hade precis tänkt
jävlar vad bra det här verkar bli
och så skruvar du på dig
lite för länge
och orden rinner ut
lite för snabbt.

Kvar ligger jag och börjar svettas
räknar timmar som är kvar av natten
och vet att det är de sista timmarna
hos dig med dig
bredvid dig.

Du fortsätter ligga nära
smeker mina armar
och undrar vad jag tänker.
Jag förstår bara inte varför det alltid blir såhär
säger jag med en klump i magen
som jag inte vet om den kommer försvinna.

Vi pussas på morgonen innan jag går till jobbet
och jag vill så gärna säga hur mycket jag tycker om dig
men jag som brukar ha så många ord att säga
lyckas inte få fram ett enda ett.

Så fort jag stängt dörren till din lägenhet
kommer tårarna
hejdlöst
de bara faller
precis som jag.
Helvetes jävla skit
kan det ens göra såhär ont
av något som aldrig blev på riktigt?

Jag brukar kunna skärpa mig
men den här gången kan jag inte
och tårarna fortsätter rinna
på tunnelbanan
på jobbet
hela jävla dan.

Jag skriver till slut ett meddelande
där jag får fram att jag tycker om dig
mer än jag vågade erkänna.
Men att jag måste värna
om mig om mitt
och att jag inte kommer kunna ses sporadiskt.
Då är det bättre att vi inte ses alls.

Han svarar
säger att han förstår
att vi kanske kan ses som vänner längre fram.
Han skriver att vi tar det lugnt, ligger lågt
och lägger ner helt enkelt.
Helt enkelt.
Helt.
Enkelt.

Det känns inte enkelt.
Det känns inte helt.

Det känns trasigt
och så förbannat svårt.