Jag kan ha svårt att låta närstående läsa vad jag skrivit.
Det är inte jantelag, det är för att jag vet att de blir oroliga.
För de förstår inte - jag behöver inte bli räddad.

Behöver inte bli räddad från döden. Vi har gått sida vid sida så länge nu. Lite som en vän man egentligen inte tycker om men som vägrar lämna en ifred. Ta hinten, muerte, jag vill inte ha dig här mer. Du har förföljt mig hela mitt liv.

Du har tagit så mycket ifrån mig och du kräver bara mer.
Räcker det inte nu?


((Det räcker aldrig))

Jag räddar mig själv genom att skriva om allt det här.
Ett vattenfall av ord som sveper genom kroppen och slåss mot tankarna om det onda.

Rada upp er soldater, vi går ut i krig!
Och dörren står öppen med livet på väg in.