Skolåren etsade sig fast som ett eldsmärke, att lärande inte var något för mig. Jag stämplades som mindre vetande och det i sin tur gav mig ett obehag att vistas i skolmiljö som existerar än idag.
Att ses ovan huvudet
Jag ansågs som hopplös
fel i huvudet
bollades mellan speciallärare
det skulle få mig lugn
ingen lyckades
alla undrade säkert varför
men ingen frågade mig
vad som behövdes
de drog slutsatsen att jag var omöjlig
alla gav upp innan signaler tolkats
jag var inte obegåvad
hemmiljön plågade mig
behövde få utlopp
hjälp med mina känslor
kände mig otrygg
de i min omgivning
brast i stort
gentemot mig
ingen tog sig an huvudproblemet
som inte var jag
fast det bars på mina axlar
Nästa text
Föregående
