”Pappa, varför går alla mammor och pappor klädda i gröna hästjackor?”
”Jo, du förstår min son, vi lever i medelklassen. Här- som i alla andra världar – söker människor en identitet genom svulstiga markörer.”
”Johans pappa säger att de har en afrikansk pojke i källaren som städar åt dem.”
”Det måste ju vara olagligt. Det måste det ju vara! Men du ser, det är helt naturligt att människor vill vara förmer än de är.”
”Varför kan inte vi ha en afrikansk pojke i vår källare?”
Därför att vi föraktar medelklassen i det här hemmet! Vi är medelklass, men vi förmår ändå inte att se oss själva i spegeln. Och det är helt i sin ordning. Där jag kommer ifrån ser världen annorlunda ut: solen har en blekare gul nyans, gräset har fler solbrända fläckar än grönskande partier och vinet innehåller tillsatser som man inte ens använder vid ogräsbekämpning. Du kommer också förakta allt det här en dag min son. Du kommer tycka att Tolstoj och Hemingway var ett gäng pretentiösa dårar.”
”Vad betyder pretentiös, pappa?”
”När man gör något stort av något ytterst trivialt, när sinnessjuka och barnmisshandlare höjs till skyarna och får tapperhetsmedaljer för att sitta hemma och förruttna, medan den ensamstående trebarnsmamman sliter sönder sin rygg inom hemvården.”
”Men vad betyder trivialt, pappa? Du kan så många konstiga ord.”
”Något litet. Något obetydligt och fallfärdigt.”
”Kommer jag ändå kunna gå ut och leka med de andra barnen när jag börjar förakta?”
”Det är klart! I detta land råder allemansrätten.”
”Vad innebär det?”
”Att alla idioter som inte får plats innanför inhägnaderna har rätt att beträda ett specifikt utmätt landområde. Annars har de ingen plats att dö på.”