Terrassens barn,
utan bekymmer.

Som nu eftermiddagen kommer
från fruktans skärva i marken
(det vackert leende ser som intet)
och från väntan ovanför havet.

Avundas inte ung.
De var du,
tuktad bort
av överflödets människor
till endast
äldre vägar och gammal slätt.

Väggar tillsammans.
Vi är väggar tillsammans.

*

Med röst utan självförtroende
talar du utan kärlek.
Skaffa dig först ett tankesätt, tänk sen.
Skaffa dig först en röst, tala sen.

Snärjd, fångad av ditt eget lyssnande,
över vilket du inte bemödar kontroll.

*

Moraliskt konverterade
masken, blängande död:
går med piraten uppförsbacke
på vattnets varma rygg.
Vad som sen händer
hör kroppen.

*

De högljudda räkningarna är över
och vi kan börja bärga den krassliga fadern.

Vi är relaterade, testamenterade djur.

*

Dagen är en sjuksköterska
men du väljer elden.

Världen är enkel
men du slickar den mörka fläcken.

Du lever här
men du dör i en annan kärra.

*

Framställ staden som en skammens by
medan du växer dålig död,
törstande och drickande ett väntande hav.
(Gud är vatten – och det vill du ha.)

Människor är brev.
gamla som land,
men du läser bara blanka borstar
berättar om röda spöken,
sittande i ditt fuktiga arv.

*

Hon rullar en bonde runt stugan,
förbi vintern,
över den sista marsnatten,
genom de giftas historia,
ut ur en son som skyddar hösten
och tippar dess bläck
på den sjunkande flodens bänk.

*

För väntans miljonär finns inga pengar,
bara en smal promenad på illa förlorad väg.
Regn fyller hans butik
och maler mera arbete.

*

Hans drottning köper upp alla fall
som leder ut från hoppet
ner
där folket ligger
vid korkens matta vägg.

*

Hans kropp är fylld av skomakarens vår.
Hans far, biskopen, är det breda inlägg
som förvirrar hans första bruds tal
om att hon hellre lyser än betar.

*

Den eviga brisen är full av delningar
om en av oss vågar kunna linjer.

*

Gamla områden och saker
slutar visas på sista sidan.

*

Integritet har migrerat även under henne.

*

Halva berget vände sig i foten.
Sprickan klapprade sten,
knastrande ljus virvlade upp genom
hatande svett, och jag trodde natten
kört krokar i dagen.
Min gamla lunch ilade förbi
Dystra tider vred sig och fastnade
i min kropp och i min hals av mörker.

*

Jag drömde om en grå fisk,
en ruttnande flinga i havsnatten,
en dagsflaga dränkt.
Vattnets labyrinthänder, tidsmåsarna,
rev bort slutet, ett verkligt berg,
själen i ditt sinne.

*

Jord är detsamma.
Jäkla ord.

Ek. Träd.
Gräs. Ogräs.
Träd. Vad är oträd?
Ett invektiv? "Hörru du, ditt oträd!"

*

Hyvlad och tunn,
torr och sparad på toppen av soporna,
tappad och förlorad
som en utandning,
satt jag och såg på när natten sakta,
allt mörkare och mörkare,
tog av sig skorna.

*

Jag tvättar min fyrdimensionella katt
och äter alla hennes ungar.

*

Granitsvansar är vanliga hot
långt nere i det ingrodda undre,
där hennes ord marscherar
bara en kort liten bit.

*

Efter att stora lass av soliditet burits ut
är lådan helt ren.

*

Lägg ner ännu mer av det bräckta
i hennes kopp av plåga,
för varje surt gräddsinne
på plats i vad lösningen söker.

*

Kullen hålls låg.
Detta är inte rätt.
Vi gjorde det farliga.
Vi ville placera det fast.
Vänster om stan.
Kopplat och kört.
Den kommer inte nu!