Kommen är han, stormen tog han i hamn.
I deras ögon ser han bara ångest,
ingen ville riktigt ta han i sin famn.
De, en varg flock. Han, bara ett lamm.
Lärde sig aldrig att leva bland dessa folk,
han börjar drömma ensam på sin kant.

En ärlig chans fanns ingenstans
men hjärtat börjar återigen bli varm
nu när han börjar känna av sanningens hand,
samma hand lägger sig på hans brinnande lans.

Så han rider mot fridens bortglömda dans,
en plats utan kast så ingen känner vanmakt.
En plats där ingen vrider på vårat underfund.
En plats där vi dricker från livets fantasifulla brunn.