Det är natt. Klockan är nästan två och han sover inte. Han har en föreläsning vid åtta och han vet att han borde sova, men han kan inte.

I hans huvud rullar samma tankar om och om igen: Det här är inte normalt. Det här kan inte vara normalt. Det här får inte vara normalt.

Det tjuter i hans öron. I utkanten av hans synfält lurar en svart dimma. Händerna skakar och det är svårt för honom att andas. Han kippar efter luft. Det känns som om han ska dö, men han vet att det inte är så. Han är fångad i sin egen kropp. Fångad av ångesten. Det är inte vackert. Det är inte poetiskt. Han mår skit.

Det här är inte normalt. Det här kan inte vara normalt. Det här får inte vara normalt.

Hans största skräck är att det inte är något fel på honom. Att han är normal. Att alla känner som han gör. Hur många gånger har han inte fått höra att alla mår dåligt ibland? Det är tydligen en del av att vara människa. Orden som kanske ska vara tröstande får honom att vilja skrika. Han kan inte förstå det där han sitter i fönstret med ångesten sipprande som sirap mellan revbenen. Om alla känner så här, varför är det bara han som går under? Varför är det bara han som inte kan hantera det? Han måste söka hjälp. Det här går inte. Han vet det. Den lilla rösten i hans huvud viskar dock något annat.

Du förtjänar ingen hjälp. Du behöver inte ens någon hjälp. Alla mår så här. Det är bara du som är svag. Det är bara du som är så skör. Bräcklig. Det är pinsamt. Alla andra kan hantera sin ångest, men inte du! Du borde...

Nej. Naglarna skär in i hans nakna överarmar och lämnar efter sig ilsket röda halvmånar. Fem på den högra armen och fem på den vänstra. Det finns fler märken där. Gamla. Nya. Han måste söka hjälp.

Det är som att hans kropp rinner ner från fönsterbrädan. Hans ben bär honom knappt och det känns som om han ska kräkas.

Efteråt ligger han på rygg i sängen och stirrar upp i det kolsvarta taket. Hans andhämtning är lugn och hans kropp har slutat skaka. Det tjuter inte längre i hans öron. Tystnaden skrämmer honom lite så han tar fram sina hörlurar och sin telefon. Ljuset från skärmen bländar honom, men han vänjer sig snabbt. Öppnar musikbiblioteket. Trycker på play och låter musiken döda tystnaden. Mörda den. Han höjer volymen tills han vet att det egentligen är för högt. Det dånar i hans huvud. Det gör nästan ont.

Men det gör inget för vad som helst är bättre än tystnaden.