Jag trodde att jag skulle känna något när du dog. En plötslig känsla från ingenstans som skvallrade om att du inte längre fanns. Ett ögonblick mellan två hjärtslag då marken rämnade under mina fötter. En plötslig kyla i min bröstkorg. Ljudet av Universum som skrek ut sin sorg över att du inte längre fanns.

Men jag märkte ingenting.

Du hade varit död i flera timmar när samtalet väl kom.

Jag levde på som vanligt medan du var död. Jag plockade disken ur diskmaskinen medan du drog ett sista skälvande andetag. Tittade på ännu en repris av Vänner på teven med en mjuk katt i mitt knä. Värmde min lunch i mikron medan din tomma kropp långsamt svalnade i en sjukhussäng. Jag åt en indisk gryta med ris. Och du skulle aldrig mer äta.

Allt var som vanligt, men allt hade förändrats.

När samtalet sen kom tänkte jag först inte svara. Inte för att jag någonstans i mitt undermedvetna förstod vad som väntade på andra sidan luren utan för att jag inte kände igen numret. Tillslut svarade jag ändå, men inte för att jag kände på mig att det handlade om dig. Jag svarade för att jag tänkte att det kanske kunde vara någon som ringde om det där jobbet som jag sökt. Att du skulle vara borta fanns inte på kartan.

Jag hade ingen aning.

Jag trodde att jag skulle känna när du dog. Att det skulle hugga till i bröstet. Att jag skulle känna en förnimmelse av ditt sista andetag mot min kind. Jag trodde att jag skulle få ett tecken. Att din död skulle sända svallvågor över hela landet.

Men jag kände ingenting.