Tiden var inne

när eldarna tändes

vid kanten av havet

i sommarnattsmörkret

när veden som vågorna

fört in till stranden

och samlats i högar

fick liv mitt i dunklet

för vänner, för ljus

och för fladdrande lågor

som bringat fram skuggor

till dans med varandra

för vuxna, för barn

i ett sandland i natten

när lyktorna brann

på båtar långt ute

Dit kom det en kvinna

som ingen alls kände

med sjal över nacken

och ränsel på ryggen

- hon ställde sig stilla

i ringen bland andra

och hörde på sången

vid flammande bålet

hon log men var tyst

och lyssnade bara

på sånger om fred

och om kärlek och drömmar

om Rönnerdahls famntag

och om Carmencita

på Vreesvijksballaden

om Cecilia Lind

Så stilla var kvällen

så ljuvligt var livet

ett stenkast från havet

med tångdoft och sälta

och kvinnan från ingenstans

öppnade ränseln

och såg på de andra

och började sjunga

om rosor, om fåglar

om helt andra eldar

om brinnande längtan

i sotiga bröst

om skogar långt borta

om de som är dolda

en smekning från vänner

som finns - eller ej

Hon sjöng för sig själv

och ur ränseln så tog hon

en näve med kvartssand

och strödde i elden

och lågorna lyfta

mot vandrande nattmoln

och gnistorna steg

mot ett glupande evigt

och stjärnorna tändes

och allt var i nuet

när kvinnan bröt kvisten

från doftande porsen

och lade på elden

och allt blev fullbordat

och hon blev en mås

som flög utåt mot djupet

Det här var när natten

bar strandbålens halsband

och kvinnor och män

och barn och de gamla

blev äventyrsfolk

och sjöng visor i mörkret

och åt utav varmkorv

som svartnat i elden

tills gryningen kom

och glödbäddens mönster

gav gåtor att tyda

för framtidens drömmar

och alla gick hem

över sviktande dyner

medan måsen därute

flög rakt emot solen