Fördom står och förklarar sin syn på saken medan stolthet grubblar över sin självkänsla.

De båda gråt runt runt i cirklar medan de båda försöker resonera och förklara sin syn på saken.

I gräset börjar ett spår trampas fram. Gräset dör och ett jordspår kan nu tydligt urskiljas.

Fördom fortsätter envist att trampa i sitt spår för hans spår är rätt för så har det alltid varit.

Stolthet fortsätter envist trampa i sitt spår för hans spår är rätt för det är ju trots allt hans spår.

Trots bådas envishet försöker båda övertala den andra att ändra riktningen och följa den andres spår.

De går runt, runt, runt och inom en kort tid har marken sjunkit ihop under dem där de trampat och skapat en liten grop. Gropen sjunker in tills det är upp till knäna på dem båda.

Stolthet ser att gropen börjar bli djup och funderar kort på att byta spår men bestämmer sig för att det vore förnedrande att byta nu, trots att det låter rätt klokt.

Fördom fortsätter att trampa runt runt helt blind inför den växande gropen.

Båda trampat de envist runt.

Stolthet märker att han inte hör fördom lika bra längre och det börjar bli svårt att se honom.

Fördom fortsätter att diskutera för sitt spår fortfarande blind in för den växande gropen.

Tillslut stannar stolthet upp och inser att han är fast. Han kan varken se eller höra fördom längre och han har nu förlorat alla chanser att ta sig ur spåret.

Fördom är helt ovetande om att han förlorat sin lyssnare och att han där med inte längre har någon anledning att trampa runt för, fortsätter sin eviga trampande runt runt i cirkeln....