jag går alltid bredvid rännstenarna

ibland tar dem mig till kusten
där den friska hafsbrisen
ger själen ro

men oftast är jag i staden
där avgaserna gör huden grå

och där jag går är jag ett stenkast från där jag vill vara
men ett felsteg närmare att bli oduglig



liggande på marken
i smutsen
där de trampar på mig
i blindhet

som om jag var regnet bland rännstenarna