Kinesjävel. Du sitter där i fönstret och flinar. Ser förstrött på när den gamla feodala samhällsordningen imploderar. Själv är jag enbart en spillra av vad jag en gång var. Mina jämlikar är utströdda i samhällets periferi och där förväntas vi förmultna med våra svulstiga synder.

Tvåhundra år av demokrati har visat sig vara en parentes i världshistorien. Sedan Kina koloniserat hela Afrika och större delen av västvärlden blev det spiken i kistan. Det fanns inte på kartan att Voltaire och hans jämlikars idéer enbart befann sig i en temporär svacka. Nu hade kineserna – dessa giriga snedögda jävlar – satt klorna i våra högteknologiska vapenarsenaler, den artificiella intelligens som hade utvecklats i Silicon Valley, oljefält i Norge, de småländska skogarna och allt därtill. Maktkartan har sannerligen ritats om och USA har inte längre kvar sin hegemoniska roll som militär och kulturell stormakt. Alla vi som har levt på tredje världens rikedomar under alla år kunde bara se på när kineserna tog över våra hus och hem. Nu är vi hemlösa, rankade längst ned i samhällspyramiden; vi rör oss bland råttor och parasiter och vi får plocka de brödsmulor som blir över. Över oss har vi de välgödda kinesjävlarna som den härskande klassen. Vit eller asiatisk överhöghet, jag vet ärligt talat inte vad som har varit värst för denna planet. Men nu är jag en del av bottenskrapet, och det svider minst sagt.

Jag växte upp i en liten småstad belägen längs med Sveriges sydvästliga kust. Sedan barnsben hade jag blivit hemmablind av den vackra natur och de friska vindar som drog in över vårt vita enplanshus två kilometer från Öresund. Även om det alltid har funnits välbärgade människor att jämföra sig med, kunde jag inte ha fått en bättre uppväxt. Jag, mamma och pappa levde större delen av våra liv tillsammans i harmoni. Vi hade en liten skogsdunge som vette mot baksidan av vårt hus och där brukade jag och mamma gå varje sommar för att plocka fläder. Vi gjorde alltid flädersaft för att inviga den blomstertid som komma skulle. Visst hade vi haft våra problem (som alla andra i den industrialiserade välmående världen). Jag går inte under stol med att pappas destruktiva dryckesvanor och min ångest ofta gjorde att jag inte alltid kunde leva i nuet. Många gånger gick jag miste om allt det vackra som jag hade blivit privilegierad med. Men alltid fanns det en ljusglimt att fånga, och samlade man på sig dessa med en uns medvetenhet, fanns det i det stora hela inget att klaga över.

Allt skulle dock komma att förändras när den stora bostadsbubblan svepte in över Västeuropa. Vi skröt ofta i Sverige om att vi hade balans i vår statsbudet, och visst kilade vi stadigt med västerländska mått mätt. Dock hade vi under flera decennier varit belånade upp över öronen när det kom till våra bostäder. Med vanliga simpla kneg trodde vi på bankernas optimism. 20 000 kr i månaden och huset är ditt för 3,5 miljoner. Redan här borde vi höjt ett varningens finger, men icke. Vi ville så gärna förverkliga oss själva; det fanns ingen gräns för vår individualistiska girighet. Varje dag jämförde vi oss med varandra i sociala medier; vi lade ut bilder på våra idealiskt bakade surdegsbröd som vi på nolltid hade knådat ihop efter att vi hade kommit hem från det mest lyckade bodypump-passet på gymmet. Som pricken över i:et spred vi bilder till nära och kära på hur vi avslutade dagen med ett glas rosé på altanen. Skulle det sedan framkomma att våra arbetskollegor hade mer påkostad interiör, fastare rumpor, finare bilar, studsmattor, möbler eller hemelektronik, kunde vi ju inte vara sämre. Då bar det av till banken, nya lånelöften och egendesignade liv. Det var en helt naturlig procedur som de flesta av oss genomgick när vi behövde ta oss upp i den skrytsamma näringskedjan. Allt var bara yta, ingen substans. Sartres och Descartes alster bytte vi lättvindigt ut mot citat från någon ytlig överbetald livscoach som tog 200 000 kr i timmen för sina föreläsningar om hur vi skulle passera trösklar för att skapa framgång och lycka.

Nu står jag och blickar ut över framsidan på mitt en gång så välpolerade familjehem. Mamma och pappa är borta och jag beskådar en kinesisk svinstia. Så går det när hjärtat i det kapitalistiska systemet slutar slå. Jänkarna hade varit ännu mer ansvarslösa än vi. Att belåna sig upp över öronen för att kunna köra runt i svulstiga SUV:s och behandla omvärlden som en enda stor lekplats fick ett pris i form av oproportionerlig skuldsättning: en ekonomisk rävsax som inte ens Houdini hade kunnat nästla sig ur. När de sedan en dag kom på kant med kineserna, löste dessa ut sina amerikanska statsobligationer och korthuset föll. Washington återgick till att bli den sumpmark det en gång i tiden hade varit, innan de västeuropeiska nybyggarna slog läger. Tack vare sårbarheten med det kapitalistiska systemet -derivator, Philipskurvor och allt annat som lät bra i teorin men inte fann relevans i praktiken - tog de förenta staterna med sig lilla Sverige ner i träskmarken. Så går det bär man frossar med de giriga och slösaktiga; Dante hade höjt ett varningens finger långt innan Wall Street slog upp portarna, men vi förmådde oss inte att lyssna.

I vardagsrummet är vår gamla tv i gång. Jag ligger i buskarna och stirrar ilsket på när den kinesiska familjen rör sig likt godsherrar på vårt gamla parkettgolv. Pappan går runt i en dåligt åtsittande grå kostym. Han jobbar säkert för staten. Mamman passar upp sin smällfeta son, han måste vara i tjugoårsåldern. Han strövar fan runt i blöja det miserabla livet. Mamman matar honom med nudlar och han tittar bort i ren protest. Han vill säkert ha något mer fettdrypande att hugga tänderna i.

Våra gamla vardagsrumsmöbler har familjen kastat ut i trädgården. Det har börjat växa något grönt på mammas gamla röda fåtölj. Ingen som helst respekt för affektionsvärdet. Men vad kan jag göra? Vi från det gamla barndomskvarteret ligger nu utspridda i grannskapets vildbevuxna markpartier, om vi inte blev avrättade den 7 augusti 2017, då kineserna intog vår lilla stad. Säkert obetydlig för dem, men allt för oss. Vi ville ju bara leva ett enkelt liv. Vad hände egentligen? Vi gav aldrig riskkapitalisterna och världens ledare en fullmakt som rättfärdigade vår civilisations fall. Men det är vad som händer när vi aldrig finner tillfredsställelse. Vi har de senaste seklerna betett oss som den utdöda långhornade jättehjorten Megaloceros giganteus. Exemplaren med störst horn var de som förökade sig mest. Att ha svulstiga pinnar i pannan var med andra ord en oslagbar fittmagnet för Megaloceros. Men hornen blev till sist så tunga att djuret inte fungerade, och det dog ut. Jag är en av de få hjortar som överlevde, men mina stora horn gör mig orörlig, maktlös helt enkelt. Har jag tur kan jag smyga fram och äta upp fettots nudelrester när mörkret ger sig till känna.

*

Det kommer rök från grannens hus. Inte från skorstenen, utan från balkongen. Kineserna låter väl ungarna ha lite roligt med det gamla huset innan de jämnar det med marken och bygger ett nytt palats på tomten, ett osmakligt schabrak med överdimensionerade tak och svulstiga fasader. Jag trodde länge att vårt gamla familjehus skulle rivas, men det verkar som att kinesfamiljen inte har några större planer. De har väl fullt upp med att göda sin svulstige son. Han sitter vid köksbordet, på min gamla plats, och gråter, skriker för att colaflaskan står utanför hans räckvidd. Pappan vaggar fram och tillbaka i köket och pratar i sin telefon. Säkert någon granne som har ringt in och oroat sig över att de gamla husägarna stryker utanför om nätterna. Det krävs inte mycket för att vi ska avrättas eller – i värsta fall – sättas i arbetsläger i Småland. Det finns faktiskt öden som är värre än döden. Rickard – som tidigare bodde i huset på andra sidan gatan – fick bevittna hur hans fru och två söner avrättades på gruvtorget inför en jublande kinesisk publik. Orsaken var att Rickards fru hade smugit in i det gamla hemmet för att plocka åt sig gamla fotoalbum, vigselringar och andra saker som de inte kunde låta vara kvar i de nya ockupanternas ägo. Det senaste jag hörde var att han är i Arbetsläger 51 i Oskarshamn. Utmärglad och levande död sägs han tillbringa dagarna med att hugga sten, som kineserna skickar ut på export.

Utanför uppfarten till vårt gamla hus parkerar en militärjeep och ut kliver tre högt uppsatta officerare i grönsvarta uniformer. Pappan i familjen går ut och pratar med dem. Han tycks vara upprörd över någonting. Den ena officeren hytter med näven och mannen erkänner sig tillrättavisad. I köket sitter jättebebisen kvar och vräker i sig köttfärssås. Det ser ut som om någon har kletat ut en orange spya i hans hoptryckta ansikte. Han skriker fortfarande efter colan och först nu kommer mamman till undsättning. Hon häller upp drycken i ett glas och ställer det på bordet. Fettot ger glaset en ordentlig lavett och det flyger all världens väg. Mamman suckar uppgivet och plockar upp spillrorna från det nedflottade glaset.

Plötsligt kommer pappan in i köket. Han ser stressad ut. Han säger några väl valda ord och trär runt fruns kappa över hennes axlar. Hon pekar på sonen, frågar säkert hur de ska göra honom i ordning för en eventuell bilfärd. Han är ju helt nersölad, den efterblivne saten. Mannen skakar på huvudet och drar med sig frun ut från köket. Bilen startar och de kör i väg i en rask fart. Den förvuxne jättebebisen slutar skrika och tittar förvånat efter var föräldrarna tog vägen. Ilskan går över i rädsla: rädsla över att lämnas vind för våg, ensam bland ockupanter och marginaliserad ursprungsbefolkning.

Jag smyger mig fram mot den kortklippta häcken som skiljer huset från den kommunala lekparken. Det är nu eller aldrig. Jag kan inte få tillbaka mitt liv, men jag kan åtminstone ta död på fettot. En mindre parasit som sätter avtryck på mitt en gång så stolta Sverige. Jag bryr mig inte om konsekvenserna, det gäller att springa när väl dödsstöten är gjord, för det tar inte lång tid innan sirenerna börjar tjuta.

Jag smyger fram till köksdörren, hukad som en spänstig marinsoldat i en klassisk spionfilm. Kinesen anar inte vad som väntar honom. Hela kroppen skakar. Det infinner sig inte någon nervositet, utan det är mer en upprymd och entusiastisk känsla av harmoni som sköljer över mig. Snart har jag förintat detta efterblivna as. Han är inte efterbliven i ordets egentliga mening. Merparten av kinesernas barn är bara allmänt efter på grund av det materiella överflöd de lever i efter att ha koloniserat världens rika länder. De behöver inte lyfta ett finger för sin överlevnad, och denne gör sig inte ens besväret att gå och skita när nöden kräver det. Han låter blöjan fungera latrin så han kan fokusera på sina tv-spel och att äta ihjäl sig på tomma kalorier.

Klockan på väggen har stannat. Den visar 11:26, men det bör vara seneftermiddag. Sakta närmar jag mig köksdörren. Den står på glänt och jag puttar försiktigt upp den med mina fingrar. Aset tittar förvånat upp och ser ett av alla dessa ansikten hans föräldrar alltid har varnat honom för. Föräldrarna och den kinesiska statsapparaten har matat honom och alla andra ur den yngre generationen kineser med historier om de rundögda svenskarna som äter spädbarn i brist på annan föda, lurar till sig skolungdomar för att pumpa dem med fentanyl och andra smutsiga droger och våldför sig på allt som rör sig.

Hans förtvivlan övergår i rädsla och han underläpp börjar darra. I hans vildaste fantasi kan han inte ana vad som väntar honom. Ingen överbeskyddande mamma som kan komma till undsättning, ingen pappa som larmar de patrullerande förbanden. Jag tittar på honom och mitt hat triggas igång i ännu högre grad när jag på nära håll får se hur fet och avskyvärd han är. Den här halvvarelsen har allt som en gång i tiden var mitt. Och varför ska jag finna mig i att vara utböling? Bär jag på ett kollektivt ansvar för den oreda giriga makthavare har skapat under årens lopp? Knappast!

”Nu ska du dö ditt lilla kräk. Nu ska jag skära halsen av dig och du ska blöda som en liten försvarslös griskulting”, viskar jag till honom med en väsande ton. Han förstår vad jag säger, trots att han enbart talar sitt tjing tjong-språk. Jag greppar tag i kökskniven som ligger på skärbrädan och ställer mig någon decimeter från honom. Han börjar andas tungt och viskar något obegripligt på kinesiska.
”Det tjänar ingenting till”, säger jag med ett leende. ”Du sitter på min plats, vid mitt bord i mitt land. Du har tvingat ut mig i kylan, och jag vet att detta inte kommer ta in mig i värmen igen. Men du ska ändå dö ditt feta jävla missfoster!”. Jag riktar kniven mot en av fettvalkarna på hans hals och trycker långsamt knivens spets mot huden. Handen darrar, skakar som en guppande jeep på Afrikas savanner.

Föräldrarnas bil rullar in på infarten. Jag känner igen motorljudet. Det är verkligen nu det gäller.
”Ditt jävla svin!, väser jag med gråten i halsen. ”Jag hatar dig så jävla mycket din feta jävla lus. Du är ett vidrigt litet kräk. Du har ritat över fotografiet på mamma och pappa på kylskåpet, din jävla hädare! Allt är borta. Du har inte rätt att vara här. Svin! Ditt satans jävla svin!”.
Min skakande hand river upp huden på honom och det rinner ut en strimma blod. Han tittar på mig med tårfyllda ögon, hoppet om förskoning börjar falna.

Föräldrarna öppnar ytterdörren och de är inte många steg från mig. ”Aaaaaaaaaah!!!!” Jag skriker rakt ut och trycker in knivspetsen några millimeter till, men stannar i stundens hetta upp. Jag får syn på den virkade tavlan som jag fick av mormor på min 7-årsdag, föreställande en hund som nyfiket tittar på när en liten fågel dricker ur hans vattenskål. På baksidan av tavlan minns jag att mormor hade skrivit med blyerts:

”Till Henrik på 7-årsdagen
till minne av mormor”.

Världen står still. Stjärnhimlarna låter påskina att vi inte är ensamma på denna jord. Allt som vi är, allt vi gör, allt vi tror oss veta finns inte innanför dessa väggar. Plötsligt faller bitarna på plats.

Jag lägger sakta ner kniven på bordet, kramar om fettot och börjar gråta.