det var Knot och det var Knat
och de avskydde varann
för liv och pina skydde de
varandra som pesten

men hur det begav sig
så var det väl tvunget
att råkas ibland
när den ene hade vägarna förbi

ditt kaffe kan bara fan dricka
kunde Knot gläfsa hos Knat
passar dig som handsken då
kunde Knat hugga tillbaka

den andre såg ful och dum ut
och var för tjock eller för smal
agget rann ur deras munnar
som lava

och när de slagit sig trötta
somnade de där de satt
snarkningarna korsade rummet
och smekte lätt den andres kind