Jag tror att jag måste glömma bort dig
om jag på något vis ska lyckas härda ut
men det är svårt för gång som jag försöker
då rinner tårarna ikapp med tanken på ett slut

Det känns konstigt att förlika sig med vardag
att den skulle passera utan ljudet av din röst
även om jag sakta glömmer bort hur den låter
så ligger värmen från den tungt kvar i mitt bröst

Det blir extra tufft med tanken på den enda
om han existerar på riktigt så måste det vara du
hur gör man för att kunna ta sig framåt
går det att orka ensam från och med just nu

Det rycker och sliter lite värre nu inom mig
jag försöker men det stormar som ett hav
av den sorten som man lätt kan sjunka ner i
under ytan när min flytande dröm har slitits av

Men varför ska jag vilja ta mig vidare
när du betyder allt och lite mera just för mig
min kärlek, även om du inte tror det
det är till för ingen annan än för dig