Egentligen är skrivandet sorgligt.
Läser texter likt dagboksblad från min ungdoms nyfunna nyfikna terräng
Att skriva är skoj. Men inte alltid det som aldrig sker.
Tiden är dyrbar. Men har ni försökt stoppa den. Gör aldrig det. En hopplös affär.
Därför är skrivandet sorgligt.
Skönt sorgligt men också smärtsamt

Tiden går.
Vem följer mina spår?

Eller ska man se texter som färskvara?

Ferlin lever.
Hans texter andas ännu.
Men inte han själv
Han vet inget om det som nu sker.

Eller..
Finns det en möjlighet?

Jag skriver för mig själv
Och för nån som gitter höra på

Som förmår känna vad jag kände
Den där dagen

Som nu snart
Ska gå