Jag har läst och känt och tänkt och tyckt.
Det var NF först. Och GF sen. Och ET.

De var från Värmland. De satt på bänkar och
slog sina armar av sten om varandra. De delade
aldrig lunchmackorna med varann men jag
vet inte. De var schyssta, med varje deras tanke
bläddrande fram en ny sida, och om konjak och
whisky och förtvivlan var deras moder och fader
så må det vara hänt.

De milda ögonen hos NF ledde mig runt i
gränderna. Där är en tändsticksask och där
en femma med läppstift på. Hungerns stjärna
lös.

I ett gandalfskägg satt GF och flätade ord
utav galler och grus. I ett av dom fastnade
jag ohjälpligt och kom som tur var aldrig
loss.

Och ET med huvudet i högsta molnet, jag stod
vid branten där allt var vitt och marmor och
stormen sprang mitt hår och jag riste hovarna i
luften.

Poeten först. Och Skalden sen. Och Diktaren.
Jag trevar över väggarna och försvinner i ett
hål.

På tunnelbanan höll jag för så att den bredvid
inte skulle se att jag skrev dikter. Så här i
efterhand låter det ju helt obegripligt. Men då
var det som om jag satt där helt naken och
nåt måste jag skyla mig med. Jag vet inte
vad som skulle ha hänt om jag gläntat lite
på handen så att den bredvid mig kunnat
se att jag skrev dikter. Mer än att jag skulle
ha dött. Och dikten självförstört sig efter
15 sekunder.

Men på 15 sekunder hinner man mycket.
Alla dikter har 15 sekunder på sig att brinna.

Man kan ta ett äpple.

Om man skär ett äpple mitt itu och tittar
på det fula kärnhuset, tittar noga på det,
ser man att det egentligen bildar en fin
fjäril.

Men då måste man skära väldigt direkt
med en dikt med mjuka läppar som
gråter när den skär.