Som en reflektion av det obefintliga,
en väg jag aldrig kan gå.
När ska jag förstå?

Vandra vidare i livets fotspår.
Dagar blir till år.
Jag ser bara sår.

Kan vi andas ut,
eller är vi bara luft?
Jag kan se dig i min reflektion.
Och jag hatar, bara för att jag kan.

Är det verkligen jag?
Eller är det bilden av vad det en gång var?
Finns livet kvar,
om jag dör?
Jag frågar, då jag varit död, flera gånger om.

En pool för djup för att gå.
Och jag kan inte simma.
Ett mål omöjligt att nå.
Hur kan du inte förstå?

Det står ju redan skrivet.
Allt, ingenting och lite mer därtill.
Jag skulle kunna glömma min spegelbild till det förflutna.
Om sorgen och känslorna inte var som ingjutna.

Jag älskar sorgen.
Det är det som är det sjuka.