Minns du det bruna huset i skogen?
Där barnen skrattade och vuxna mår bra.
Alkoholen var aldrig i överflöd, sådär som det ska vara.
Mina drömmar, och dina, saker vi pratade om varenda dag, allt som vi skulle besvara.
Tar året och knycklar ihop till världens finaste boll, varenda ögonblick jag vill bevara.
Märkt med 2012.
Så unga men så fulla med liv,
vårt sista gemensamma kliv.
jag hade alltid på känn.
Precis likadant,
varenda gång allting slutade så dog en liten del.
Men detta var så annorlunda, jag var så liten patetisk och svag.
Omfamnade allt som skulle ha varit jag.
Men aldrig jag och du,
om du flera år efter skulle läsa, så vill jag bara fråga, förstår du nu?
2020 kommer inte bli som då,
vi har redan sagt hejdå.
När ska jag förstå,
att det kanske aldrig riktigt var mer än drömmen.
Vi river, sliter, sprättar upp sömmen.
Jag saknar känslan av att bara vara,
men det kommer aldrig tillbaka.
Vi var så unga då.
Om du andades in stunden, så skulle du förstå.