Aromerna från det mörkbruna heta kaffet, som han hällde lite för fort ned i den blå höganäsmuggen, påminde honom om en jobbresa till Helsingborg som han företog för några år sedan. Förvisso drack Kjell kaffe varje morgon, men just den här morgonen skiljde sig kaffet från övriga morgnar i det att kaffet var av märket Zoegas. Vanligtvis drack han ett kokkaffe från Löfbergs Lila, men Zoegaskaffet hade blivit över efter innebandyföreningens årsmöte och för att det inte skulle förfaras hade han varit tvungen att förbarma sig över ett par paket. Zoegaskaffet var för finmalet för att kokas och Kjell hade därför bryggt det i en presso-kanna som hans fru köpt på extrapris på Bergvik, men som hon sedan aldrig använt.

Det var alltså den för Kjell ovanliga kaffesorten, i kombination med bryggmetoden, som i och med kaffets möte med höganäsmuggen förlöste aromerna och fick honom att tänka på jobbresan till Helsingborg. Förmodligen hade samma kaffesort, bryggmetod, och troligtvis även muggmodell använts på caféet som han besökt i väntan på tåget hem från Helsingborg.

Eftersom han duschat kvällen innan och redan ätit sin gröt, bestående av fiberhavregryn, banan, linfrön och honung, tvättade han bara av överkroppen lite lätt innan han borstade tänderna och rakade sig. Han hade inte några särskilt viktiga möten inplanerade under dagen och därför lade han inte ned allt för stor tankekraft på sitt val av byxor. Desto mer mödosamt var det att välja skjorta. De senaste två veckorna hade han burit ljusblå skjortor ungefär hälften av alla arbetsdagar. Kjell ville inte att hans arbetskamrater skulle tro att han bar samma skjorta varje dag och kände därför att han borde undvika att bära ljusblå skjorta den närmaste tiden. Samtidigt hade han för tillfället bara två andra rena skjortor att välja på och ingen av dem var särskilt snygg. Därtill skulle det vara svårt att matcha dem med en lagom diskret slips. Efter att ha överlagt med sig själv en kort stund valde han en ljusrosa skjorta och när han tagit på sig den blev det för honom ganska uppenbart att han skulle strunta i slips den här dagen.

Kjell hade precis tagit på sig sin jacka när han insåg att han inte fått med sig sina nycklar, och initialt kunde han inte alls komma på vart de var. Han hade tagit på sig samma byxor och jacka som han hade haft igår när han kom hem, vilket innebar att nycklarna inte torde finnas i något annat klädesplagg. Han kunde inte heller minnas att han medvetet skulle ha lagt dem någonstans och kom så småningom fram till att de måste glidit ur hans ficka när han låg i soffan och kollade på hockey. När han skyndade sig till den skinnbeklädda hörnsoffan för att leta drog han sig till minnes hur HV71’s forward David Ullström under matchen igår hade missat den spelare han tänkt tackla och istället åkt rakt in i sargen. Tydligen hade han brutit armen, men det spelade ingen roll för Färjestad hade ändå förlorat och mycket lite tydde på att de skulle kunna ta sig förbi HV i detta års slutspel. Nycklarna hade åkt in under soffan men Kjell fann dem ändå relativt fort. I vilket fall hade han inte särskilt bråttom.

Under den korta promenaden till bilen, en svart Volvo XC90 som han köpt till ett någorlunda förmånligt pris för två år sedan, efter ett par veckors beslutsångest, funderade han på vad som egentligen låg i den matlåda han tagit med sig. Han satte sig i bilen utan att komma på vad det var, och plötsligt glömde han bort vad det var han hade tänkt på. Istället för att grubbla över vad det var han ahde tänkt på under sin korta promenad startade han bilen och började backa ut ur carporten.

Vanligtvis tog det honom ungefär femton minuter att köra från villan i Västra Hovlanda på Hammarö till jobbet på Karolinen i Karlstad, men idag skulle det ta lite längre tid eftersom han behövde tanka på vägen. Under färden lyssnade han på programmet Morgon P4 Värmland med Bengt Höglind och Mari Stenström. Han blev på dåligt humör när Bengt Höglind berättade om hur ett antal berusade ungdomar hade stökat runt under en nattlig innebandyturnering. Rötägg hade förvisso alltid funnits, och det ska alla veta att innebandyklubbarna aldrig varit helt förskonade från dem. Ändå hade Kjell en ganska stark känsla av att incidenten med de stökiga ungdomarna inte kunde ha skett för, säg, tjugo år sedan. Något har helt klart gått förlorat i vårt samhälle de senaste decennierna tänkte Kjell men kunde inte riktigt formulera vad det var.

På bensinmacken såg han en ovanligt ruffig Golf. Kjell tänkte att den skulle kunna ägdas av någon yngling som kanske fått den billigt från någon äldre släkting eller köpt den på Blocket. Kanske tillhörde den en person som ägde två bilar, den andra bilen skulle då kunna vara en Audi eller en Kia. Förr hade han antagligen tänkt att den som äger två bilar äger åtminstone en svensk bil, men efter Saabs konkurs och Volvos inträde i premiumklassen var det inte längre lika troligt. Kjell tillät sig ändå att leka med tanken att personens andra bil var en Saab 95. När han tankat färdigt och börjat köra iväg från macken kom han att tänka på att hans bror en gång ägt en Golf. Den var blå, gick på diesel och var ganska mysig att köra.

Kjell gled in på parkeringen vid Karolinen i lagom tid för att hitta en helt okej parkeringsplats. Rutan låg inte alltför långt från ingången och han skulle troligtvis kunna se bilen från fikarummet. Knappt hade han hunnit stänga bildörren förrän han kom på att dagens eftermiddagsmöte var inställt. Det innebar att han skulle bli tvungen att göra någonting annat mellan 13 och 15. Inte för att det var något problem att komma på något att göra, snarare tvärtom, men Kjell uppskattade omväxlingen som eftermiddagsmötena innebar. Därtill var det ofta trevlig stämning och Kjell brukade själv yttra sig i relevanta frågor och få lagom mycket bekräftelse tillbaka. Därför blandades det kvarvarande dåliga humöret, genererat av nyheten på radion, med en lättare besvikelse. Även om det inte åsamkade något större lidande hos Kjell bidrog det till att han missade att hälsa på två kollegor som stod och pratade vid ingången till Karolinen.

När han var ny på jobbet hade han haft en idé om att det var viktigt att ta trapporna istället för hissen. Nuförtiden tog han dock alltid hissen och han kunde inte längre erinra sig känslan att det skulle vara särskilt viktigt att ta trappan. Väl uppe på rätt våning började han promenera i riktning mot kaffeautomaten. På vägen dit träffade han ett par kollegor som verkade ovanligt slitna. Antagligen på grund av att de inte tränade ordentligt på fritiden. Kjell hade själv upptäckt för ett antal år sedan hur mycket bättre man mådde av att träna. Förvisso hade han alltid sportat på ett eller annat sätt, men under sina första år som ekonom på en annan myndighet hade han inte haft tid med det. Efter ett par år hade Kjell dock tagit upp träningen igen när en mellanchef på HR-avdelningen frågade om han ville vara med i deras lag på stafett-vasan. Bara efter ett par veckors träning hade han känt att han kunde ge mer på jobbet, vilket också hade visat sig i hans prestationer.

Halvvägs till kaffeautomaten kom han på hur illa dess kaffe hade smakat senaste veckan eftersom automaten inte hade rengjorts på ett tag. Han kunde inte veta med säkerhet om den blivit rengjord under gårdagen men han beslutade sig ändå för att inte ta kaffe och gick till sin arbetsplats i kontorslandskapet.

Kjell inledde oftast sin arbetsdag med att öppna mejlkorgen, och gjorde så även idag. Han bläddrade igenom den vanliga strömmen av spam, info-mail, undersökningar och nyhetsbrev och började sortera fram de mer betydelsefulla mailen. Samtidigt som han gjorde det slog det honom att han i flera dagar funderat över vilken säsong Ulf Söderström hade börjat i Färjestad. Kjell tog därför en kort paus i mailsorterandet och kollade upp att Ulfs första säsong för Färjestad hade varit säsongen 00/01. Det bekräftade att det Kjell hade sagt till sina vänner i bastun i söndags var sant, och han tyckte det kändes skönt att han inte sagt fel.

Efter att ha gått igenom alla mail och svarat på de viktigaste kände Kjell ett starkt behov av kaffe. Eftersom han inte kunde lita på kaffeautomatens kaffe beslutade han sig för att gå ned till caféet på bottenvåningen. Kanske skulle han då även få med sig något gott tilltugg. På vägen frågade han sin kollega Leif om han skulle med, men Leif hade precis druckit kaffe, och även om han var sugen på någon form av kaka var det inte riktigt läge. Väl nere i caféet kom Kjell dock på att det blivit lite för mycket sötebröd för honom de senaste veckorna och att han i vilket fall egentligen inte var så sugen. Därför köpte han enbart svart kaffe i en pappmugg som han sedan bar med sig upp till fikarummet.

I fikarummet satt Börje och Kristina och läste i varsin tidning. Börje läste NWT medan Kristina läste VF. Kjell förstod att Kristina suttit längst i fikarummet eftersom Börje annars skulle läst VF istället för NWT. Det fanns förvisso en liten möjlighet att Börje redan läst VF och därför tagit NWT, men det verkade ändå på något sätt mindre troligt. I vilket fall fanns det ingen tidning över till Kjell och han var dessutom något sällskapssjuk efter att ha stått ensam vid sitt skrivbord hela morgonen. Därför inledde han ett samtal om gårdagens hockeymatch.

Plötsligt insåg han att han glömt ställa in sin matlåda i kylen. Samtidigt kom han också på att han inte hade någon aning om vad matlådan innehöll. Han lämnade därför samtalet, som ganska snart hade utvecklats till en diskussion om vilket datum som man enligt lagen var tvungen att byta till sommardäck, och återvände till sitt kontor.

Han plockade upp matlådan men den arom av bränd mjölk blandat med bränd, torr, pasta som mötte hans luktsinne när han tog av locket frammanade inga särskilt vackra minnen.. Den misslyckade lasagnen från i måndagskväll innehöll inte bara en bränd bechamel-sås. Bitar av det översta pastalagret hade inte sugit åt sig tillräckligt mycket vätska och var torra som kex. Kjells fru hade anklagat honom för att ha slarvat, men han hade ju bara följt receptet. Jaja, jag får köpa mig en lunch istället, tänkte Kjell.

Kjell återvände till fikarummet och ställde in matlådan i kylen.






*****