... finns det rätt mycket
olika saker man kan säga ...

- Om du vill ha vår hjälp
måste du visa oss din tillit ...

Jag behöver all hjälp jag kan få
så för att inte behöva
helt tomhänt därifrån gå
väljer jag att mot mitt
mina inre känslors signaler
likväl visa dem min tillit ...

Det är inte lätt på något sätt
men jag har liksom inget val

Fyra års tid
en till två gånger i veckan
utsätts min tillit
för en ständigt groende inre strid

Redogör för mitt liv
Inte allt
Men det som krävs
för att belysa den situation
som lett till att jag hamnat
där jag är

Berättar i detalj
om
det som föregått innan
vad som föregick under
det som följde efter

Visades förståelse 
och fick stöd
men också hjälp
med verktyg
för att kunna hantera
de känslor som finns
och som är nomala
när man gått igenom
det jag gjort
och sen inte kan 
hantera allt man minns

Pillren jag fick som komplement
tog jag mot mitt bättre vetande
och nu efteråt
känns deras syfte mer som ett skämt
om än ett synnerligen grymt sådant ...

Många duster 
och plågsamma redogörelser
för att ge referenser
till de delar av mitt liv
som rör vad jag gjort
hur och var jag levt
och för att förklara
samt försvara alla
mina olika kompetenser

Men till slut 
hittade jag några som
kunde önskade bekräftelser
och intyganden lämna
till de berörda frågeställarna ut

Det kändes rätt skönt
att få slippa fortsätta 
bli ifrågasatt i och om allt
Att kunna berätta
utan att behöva försvara
och förklara i detalj överallt

Sedan drabbades jag av cancer
och psykiatrin bakläxa fick
ty de piller jag så länge
tvingats förtära
konstaterades totalt fel för mig
De som sagt sig hjälpa mig
hade försummat att begära
och kräva att jag skulle ha fått
den vård och behandling
som om jag fått den i tid
kunde ha förhindrat spridningen
av cancern i mig

Inga fler besök hos min psykolog
av de skäl som de behandlat mig
Men då även en institution kan 
känna skuld och mindre gott samvete
fick jag efter cancerbehandlingen
samtalsstöd
för att kunna behandla och finna vägar
för att hantera eventuellt förestående död

Sen kom den mentala förvandlingen
som förändrade mina prognoser
Jag skulle fortsätta leva ett tag till
enligt alla nya ställda diagnoser

Samtalstödet hos min psykolog
var absolut nödvändig för mig
Ty tre-månadersplanering
var vad den givna tidsramen
kunde unna mig
En gång i veckan
i tre år och lite till
och så får jag ringa när jag vill

Får besked om att jag nu är frisk
och inte mer cancer kommer få
Ska plötsligt ställa om till att
börja planera för ett fortsatt liv
utan några tidsramar
inom och efter vilka jag behöver gå

Problem som lagt grunden för min ohälsa
har samtidigt kommit tillbaka
Existensiella fenomen
men ingenting det går
att vare sig bortse från eller försaka

Skillnaden mot förut
är att jag får stöd och support
för att kunna hantera det som sker
från dem som tidigare tagit de beslut
som förstärkt mina tidigare problem

Sen sitter jag så härom dagen 
hos min psykolog
och berättar tillitsfullt
om hur tacksam jag är
att förändringen som tillkommit
äntligen bekräftar mina rättigheter
och tillika vem jag i situationen är

... och så råkar jag nämna
att allt fler också bekräftat
att det som jag fått genomgå
är förorsakat av att de och många andra
inblandade gjort en hel del oförlåtliga fel ...

Då säger min psykolog till mig
att jag håller på att återfalla 
till att skylla på alla andra
och att jag inte förmår att 
att se hur svårt det kanske varit
för den jag påstår ligger bakom
allt som hänt under alla dessa år
som skänkt mig alla dessa sår
som slutade med cancern 
från vilken jag nu är fri ...

Ty hur kan jag sitta där 
och påstå att det bara är
min sanning som gäller i det här
Hon skulle säkerligen ha en helt
annan sanning att förtälja
om han frågade
henne om allt det där

Ni som läser detta 
kan nog med rätta
ställa er samma fråga
och känna att hans 
antydan kan ha viss bäring

Men för mig blir hans uttalande
något som alla mina tvivel
och min bristande tillit ger näring
Ty det jag inte berättar här för er
är de detaljerade skeenden
som skapat de situationer
där problemen som föregått
vilka jag så många gånger genom åren
ett efter ett tillsammans med psykologen
fått hjälp att reda ut
Där jag varje gång fått rådet
att låta ilskan få komma ut
kanske också en skvätt över det gråta
men att sedan komma till insikt och förstå
för att kunna förlåta för att vidare i mitt liv kunna gå

För mig känns det som
om jag under fyra år
visat en person tillit
och öppnat mig fullständigt
utan förbehåll på något håll

... helt i onödan ...

I alla fall vad avser nyttan
för mig och mitt mentala välmående

Det känns som om min psykolog
ägnat alla våra sessioner 
till att i det jag berättat
endast söka finna 
bekräftelser på det han 
redan från början bestämt sig för
att allt handlat om
Att jag ägnat all tid åt att nära
någons fördomar i första hand

och att det jag trott varit
varit allt annat än en verkligen
hjälpande hand

Nej, jag tror inte han medvetet
hanterat det hela så som jag upplever
att han har gjort
Men oavsett hans intentioner
och oavsett varför och hur
så gör det inte mindre ont
och det är inte mindre smärtsamt
att upptäcka och komma till insikt om
att den man skänkt sin tillit
bara är sådan till sin natur

Går säkert att skriva spaltkilometer
för att reda ut och förklara 
allt det som hänt och händer
Men det tänker jag inte göra här
ty jag har intet jag behöver försvara!
Behövde bara få skriva ner 
det jag just nu upplever och ser
och egentligen för stunden intet mer ...

Kanske för att få distans till och
bättre översikt på det som hänt
Låta det ligga till sig ett tag
Få en och annan reaktion till mig
för att sedan när lugnet inom
hela mig så sakteliga återvänt
Se på det igen
med helljuset tänt ...

______________________________

Tillkommen och publicerad här tidigare i februari 2012